Metalfansen mer hängivna än andra
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2011-07-01
Jonna Bergh: Därför överlever hårdrocksfestivalerna
En talande bild för vad som skiljer hårdrocksfans från många andra musikälskare: ett känt svenskt hett rockband spelar tillsammans med ett, för den icke-hårdrockande svensken, hyfsat okänt svenskt hårdrocksband. Samtidigt erbjuds fansen att köpa merchandise.
När kassan räknas ihop har det kända bandet sålt t-shirts för 5 000 kronor. Hur mycket hårdrocksbandet drog in? Addera en nolla. Och lägg på några tiotal tusenlappar.
När jag började arbeta som musikjournalist på 90-talet, garvades det en del åt Sweden Rock festival som var en hyfsat ny festival då och en av mycket få hårdrocksfestivaler.
Nu garvas det inte längre.
Förmodligen för att det i dag inte går att bortse från hårdrockens kommersiella kraft och dess imponerande förmåga att hela tiden hitta ny publik och samtidigt behålla den gamla – Iron Maiden och Metallicas backkataloger omsätter mycket mer än till exempel Rolling Stones, och det är långt ifrån ovanligt att tre generationer i samma familj förenas i kärlek till Kiss eller Maiden och går på deras gig tillsammans.
Det beror förmodligen också på att det fortsätter dyka upp hårdrocksband, In Flames för att ta ett albumaktuellt exempel, vars kvalitet inte ens den mest hårdrocksföraktande person med musiköra kan bortse från.
Hårdrocksfansen svek inte Sweden Rock i år heller. Och de är inte bara där. De är också på Sonisphere, Metaltown, Muskelrock och på förra årets utmärkta festivaluppstickare Getaway Rock.
Tro inte att detta är ”typiskt svenskt”. Nix, Norge har Hole in the Sky, Inferno och Norway Rock festival – alla välmående. I Europa finns Wacken, Metal Camp, Download, Sonisphere, Party San, High Voltage, Blood-stock – Östeuropa är alltid en bra scen för hårdrock.
I USA finns Rocklahoma (!), Rockstar Mayhem Festival, Vans Warped Tour – alla förmodade succéer.
Men kanske ännu mer intressant än att konstatera att hårdrocksfans är fantastiska festivalbesökare är att fråga sig varför.
Först och främst grundar det sig, såklart, i själva liveupplevelsen. Ett hårdrocksband är i princip alltid bra på att spela live (kanske bortsett från Kiss och Metallicas Lars Ulrich, men just i deras fall gör det inte så mycket). Så är det, tyvärr, inte i alla genrer.
Vidare får ögonen sitt. Hårdrock är en genre med yviga gester – och inte sällan kan man som publik glädjas åt rekvisita (pyro, scenografi – eller en salig fladdermus i Ozzy Osbournes fall).
Vidare är metal i hög grad en communitygenre – där man bondar med likasinnade, ”vi mot dem”- känslan (där ”dem” är alla som inte fattar Slayer) är påtaglig.
Banden är noga med att visa publiken sin uppskattning. Fansen är enormt engagerade i sina festivaler och följer, samt diskuterar, verkligen bokningsprocessen på nätforum och i andra communities (på gott och ont för festivalarrangörerna ska sägas).
När Sonisphere UK utannonserade Biffy Clyro som headline på lördagen fick arrangörerna utstå en virtuell piskfestival av sina kommande besökare på nätets alla hårdrocksforum – ända tills den dag de lugnade festivalbesökarna genom att presentera Big Four på fredagen – vars Ullevi-gigs stora SVT direktsänder, bara en sådan sak.
Och, onekligen viktigt i festivalsammanhang: metalfans är villiga att lägga en hel del pengar på sitt intresse. Plattan, festivalbiljetterna, resor, festivalölen och merchandisen.
Faktum är att för många går klädbudgeten – minns berättelsen som inledde den här texten – till banden och säkert också till festivalen.
Man vill att det som känns i hjärtat ska stå skrivet på kroppen.
Älskar det.
Fotnot: Big Four är namnet på den gemensamma turnén för banden Metallica, Slayer, Anthrax och Megadeth.
Jonna Bergh