Att gilla pizzabagaren gör dig farligare än SD
Jag får en halvtaskig eftersmak av antirasiströrelsen. Den är för enkelriktad. Gör det för lätt för sig. Den har gjort kampen mot SD till ett självändamål.
Och missar därför det viktigaste. Ser inte att faran finns utanför SD, inom oss andra. Därför riskerar den att bli verkningslös, att manifestationstågen tunnas ut, i tiden och i medverkande.
Om den stannar vid SD, slår den upp öppna dörrar. De flesta är överens om att rasismen är dålig. Men vad händer när man fördjupar analysen?
Tänk om alla som nu skrivit böcker och debatterat sig hesa om Sverigedemokraterna skulle ägnat samma energi åt att förstå rasismen. Inte den rasbiologiska. Det är för lätt, inte ens de flesta sverigedemokrater tror på det. Tänk om de hjälpt att bena upp begreppen, om vi kunnat förflytta debatten från en lättåtkomlig fiende – SD – till en mycket farligare och svåråtkomlig: Vi själva.
Antirasiströrelsen måste sluta se sig själva som godhetens fanbärare och rannsaka de goda. För det stora hotet är inte Sverigedemokraterna. Inter heller politikerna och den misslyckade integrationspolitiken.
Det stora hotet och det som gör att integrationsprojekten havererar är den strukturella diskrimineringen. Den som föds ur ett vi-och -de-tänkande där ”vi” är överordnade ”de”. Där ”vi” måste få ”dem” att förstå hur bra ”vi” är.
Och var för guds skull inte så naiva att tro att det är något SD uppfunnit. Den tanken är så utbredd och går så djupt, att den skapar och upprätthåller maktordningen.
Visst, ”vi gillar olika” är ett bra budskap. Men räcker det?
Den kristdemokratiska riksdagskandidaten Magnus Jacobsson tryckte under sin valkampanj en väldigt ifrågasatt valaffisch. Det stod: “Hur sjutton tänker (SD)? Vem ska baka våra pizzor?”.
Magnus Jacobsson fick givetvis kritik för sin kampanj. Själv tyckte han att kritiken var märklig. Han ville ju bara visa att invandrarna var en tillgång. Grymma pizzabagare.
Jacobsson är en karikatyr, men speglar vad många SD-kritiker tycker och tänker. Magnus Jacobsson gillar ju också olika. Men vad fan spelar det för roll, om vi behandlar olika?
Det här är inget nytt. Nästan varenda invandrare kan berätta om hur deras integration varit en hinderbana, hur de bemöts med misstänksamhet i många kretsar och hur de ständigt måste referera till sitt ursprung. Det är få som inte har känt sig diskriminerade och särbehandlade. Och det är såklart inte sverigedemokraterna som diskriminerat.
Men trots att det inte är en nyhet, så händer det inte heller något nytt på den här fronten. Och då blir också alla andra debatter meningslösa.
För visst bör man debattera invandringspolitiken, visst kan man analysera hur skattepengarna används i integrationspolitiken. Men utifrån vad?
Grunden för debatten måste vara det faktum att vi redan lever i ett rasistiskt samhälle. Ett samhälle som gör åtskillnad utifrån etnicitet. Det är det första vi måste bekämpa. Det borde vara kärnan i alla regeringars integrationspolitik. Att bekämpa den strukturella diskrimineringen.
Tyvärr är det inte så. I regeringens ögon är diskrimineringen ett individuellt problem. Inte en social epidemi. Och eftersom diskrimineringen är undantag och inte regeln, behövs inte heller några speciella åtgärder.
Före valet presenterade regeringskoalitionen ett program för den kommande integrationspolitiken. Den bestod av nio punkter. Utöver den kontroversiella obligatoriska introduktionskursen i svenskhet för invandrare, fanns det även vissa arbetsmarknadsåtgärder som sänkt arbetsgivaravgift och sänkt moms för restauranger (för vem ska baka våra pizzor?).Men inte en enda punkt behandlade diskrimineringen.
Och eftersom det inte finns en strukturell diskriminering, yttre hinder för integration, så handlar alla åtgärder om hur invandrarna ska bli bättre på att integreras. Jag behöver inte gnugga i en kristallkula för att spå att vi om fyra år sitter med exakt samma problem som vi har i dag.
Och det spelar ingen roll på vilken sida riksdagströskeln SD befinner sig.