M förenklar om rätten till asyl

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-12-04 | Publicerad 2015-12-03

Replik från Rickard Olseke och Louise Dane om M och asylrätten

REPLIK. Den 9 november föreslog Moderaterna att asylsökande som anländer till Sverige från andra EU-länder och som inte tidigare registrerats ska nekas inresa. I Aftonbladet förklarar partisekreteraren Tomas Tobé och Gunnar Strömmer, partistyrelseledamot, hur de menar att Sverige lever upp till asylrätten: så länge direktavvisning sker till säkra länder, som Danmark eller Tyskland, bryter man inte mot asylrätten.

Vi menar att det inte är så enkelt. När en person söker asyl vid den svenska gränsen måste Sverige fastställa vilket land som är ansvarigt – och att det landet kommer att ta sitt ansvar. Avvisning utan att detta är utrett riskerar att bryta mot asylrätten genom så kallad ”chain refoulement”, det vill säga att den asylsökande skickas från land till land utan att få sin ansökan prövad.

För att undvika detta syftar Dublinförordningen till att fastställa vilket EU-land som är ansvarigt för att pröva en asylansökan och att garantera asylprövning för den sökande. Förordningen ställer upp ett antal kriterier. Dessa tillämpas i den här ordningen:

1. Om den asylsökande har familj i något EU-land.

2. Om den asylsökande har beviljats uppehållstillstånd i eller visum till något EU-land.

3. Det EU-land som den asylsökande kom till när hen reste in i EU (det vill säga när hen passerade EU:s yttre gräns), alternativt om den sökande har uppehållit sig i något annat EU-land efter inresan i mer än fem månader.

4. Det EU-land där (den första) asylansökan lämnats in.

Att en asylsökande har rest över en inre gräns och genom ett EU-land – till exempel Danmark – innebär alltså inte att Danmark här är ansvarigt för att pröva hens asylansökan, enligt Dublinförordningen. Att i detta fall neka asylprövning strider därför mot EU-rätten.

Till skillnad från genomresa kan dock passage av EU:s yttre gräns medföra ansvar för asylprövning (punkt 3). Det land som ”släppt in” en asylsökande i EU blir därmed ansvarigt för att pröva hens asylansökan om inte punkt 1 eller 2 är tillämpliga.

Flykten till EU går ofta via Grekland. Men även om Grekland anses ansvarigt enligt Dublinförordningens kriterier får vi inte skicka tillbaka människor dit eftersom det finns ”systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren”. Detta har konstaterats såväl av EU-domstolen och Europadomstolen som av Migrationsöverdomstolen. Att få asylsökande i dagsläget kan överföras med hänvisning till förordningen beror alltså inte enbart på brister i registreringen.

Med hänvisning till EU:s fördrag hävdar Tobé och Strömmer att Sverige kan ha ”rätt till avsteg från EU-regler”. Den generella regel som de nämner berör kompetensfördelningen mellan EU och medlemsstaterna när det gäller upprätthållande av lag och ordning och skydd av den inre säkerheten. Den specifika regeln om ”provisoriska åtgärder vid kraftiga flyktingströmmar” kräver beslut av EU:s ministerråd på förslag av kommissionen. Sverige kan alltså inte själv besluta att tillämpa denna regel.

Det är enligt den sistnämnda regeln som omfördelning av asylsökande från Grekland och Italien har beslutats, vilket innebär ett avsteg från Dublinförordningens ansvarskriterier. Och det är även enligt denna regel som asylsökande kan komma att omfördelas från Sverige till andra EU-länder – en av åtgärderna i migrationsöverenskommelsen från den 23 oktober. EU-kommissionen förbereder nu ett förslag till ministerrådet.

Det är tydligt att EU:s fördrag bygger på att det är genom samarbete och respekt för det gemensamma regelverket som utmaningar kan hanteras, inte genom ensidiga åtgärder.

Rickard Olseke

Expert i migrations- och asylfrågor

Louise Dane

Doktorand i offentlig rätt (migrations- och barnrätt)