Jag säger inte nej för att jag är rädd
Sura människor går under huden. De passivt aggressiva.
Därför säger jag hellre ja än nej, trots att jag sedan undrar: Hur ska jag ta mig ur detta?
Varför är det så svårt att säga nej?
Nej, jag vill inte.
Nej, jag har inte tid.
Nej, det är inte okej.
Ingen ny spaning, men att stå ut med att säga nej är en ständig prövning.
Jag gjorde slut med min psykolog. Nu framställer jag mig kyligare än vad jag är. Vi har en paus. Vi kom inte längre och till slut vågade jag säga det. På mejl, givetvis. Vad han svarade? Ingen aning. Det var en månad sen och jag har inte pallat läsa. Rädd. För vrede, som förstås inte kommer finnas där. För ton. Som han aldrig skulle ha.
En tidigare psykolog ville att jag skulle ta kontakt med den ”lilla Ida” inuti. Jag skulle gestalta henne, prata med henne, säga ifrån å hennes vägnar men i nutid. För att läka halvöppna sår. Med slutna ögon pratade jag alltså om vad den lilla Ida kände och hur den stora Ida gick in och försvarade henne, barnet i mig. Flummigt, men vedertaget. Och obeskrivligt pinsamt.
Men sa jag det? Nej, jag ville leverera och göra psykologen nöjd. Ge honom valuta för de 1 200 kronor per timme … jag betalade. Så jag spelade teater för att inte göra honom besviken. Som om mitt ”nej, det här funkar inte”, skulle kränka honom som yrkesman, människa.
Jag är så rädd för att göra folk besvikna och särskilt sura. Sura människor går under huden. De passivt aggressiva. Alla olösta knutar i min kropp kommer från den typen av personligheter. De som inte säger vad som skaver. De som tystnar, som får korta, kantiga röster. De som använder ord som snoppar av. Skrik på mig, snälla, var bara inte så syrlig.
Därför vågar jag inte heller säga: Nej, tyvärr passar inte den tiden för jag har två barn och den ena har träning och den andra är allmänt tidskrävande och min man måste jobba och vi har ingen barnvakt. I stället säger jag: Ja! Vad kul.
Sedan vrider och vänder jag mig. Hur ska jag ta mig ur detta? Jag vill ju inte ens. Jag vill träffa de få vänner jag har, mina barn, och mig själv.
Hur ska jag sluta kannibalisera på det som är viktigt för mig?
Inte vet jag, men att bara säga nej är tydligen inte ett alternativ.
Väx upp? Ja, det skulle vara det då.
