Varför är det så svårt för män att ställa frågor?
”Ska du inte fråga hur jag haft det?”.
Min man stelnar till och inser sitt misstag som görs gång på gång.
Jag är på middag och går in i rollen som den nyfikna.
Inte för att jag älskar att prata med okända människor, utan för att det ingår i paketet.
Nu sitter vi här och förväntas bete oss som vuxna människor.
Så jag ställer frågor.
Min bordsherre verkar tycka det är självklart att han är intressant, att mina frågor är sprungna ur en brinnande längtan att veta allt om hans altan, löpsteg, karriär.
Till slut tar min ork slut och jag tänker att tystnaden som uppstår ska fungera som ett tydligt varsågod, nu är det din tur att axla programledarrollen. Men nej, det finns inte en enda fråga han kan tänkas ställa mig.
Inte vad jag jobbar med, om jag har barn, var jag kommer ifrån. Inte ens standardfrågorna som nästan varje kvinna har på lut. De som folk klagar på, men som fyller en funktion. Småpratet.
Generellt finns det väl frågande och icke frågande människor. Och det är ju oftast roligare att prata om sig själv, att låta munnen gå, men män måste vara överrepresenterade i gruppen som inte undrar något.
På Tiktok sprids klipp som har rubriken ”my boyfriend's beige flag”. Beige flag betyder ungefär en konstig egenskap som inte nödvändigtvis behöver vara dålig.
Klippen handlar ofta om att mannen inte frågar sina kompisar något – heller. Vännerna kan ha gått igenom skilsmässor, fått barn, bytt jobb. Men den bollen plockar ingen i kompisgänget upp. Vad gör ni i stället? Någon draft? Tv-spel? Blickar ut över horisonten och drömmer om den svunna friheten?
Det låter så dumt. Men min man verkar aldrig ”haft läge” att fråga sina vänner något.
Är mäns tystnad sinsemellan något annat än att de inte ställer frågor i sociala sammanhang? Jag tycker inte det. Det handlar om att se varandra, att orka lyssna.
Jag antar att kvinnor har fostrats att ta om hand, män har fostrats att ta plats.
Men är det verkligen så enkelt? Jag vet inte.
Efter en helg borta kommer jag hem, min man tittar upp från datorn, får ur sig ett flyktigt hej innan han vänder sig mot skärmen igen. En timme senare utbrister jag obstinat: Ska du inte fråga hur jag har haft det? Jag ser hur han stelnar till och inser sitt misstag som görs gång på gång.
Det mest attraktiva som finns är människor som vill veta och lyssnar på svaren.
Det är inte så svårt.
Fråga henne.
