17 år och 208 cm
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-09
Sjukdomen gigantism fick Oliver att växa – och växa
KRISTIANSTAD. Oliver Andersson började växa okontrollerat i högstadiet, men skolhälsovården reagerade inte.
Nu är han 17 år och 2,08 meter lång.
Men det kunde ha varit ännu mer – om inte en vän till familjen upptäckt hans sjukdom.
När Oliver fick sin diagnos, den extremt ovanliga sjukdomen gigantism, började en svår och omtumlande tid. Han opererades och det våldsamma flödet av tillväxthormon stoppades.
– Nu orkar vi se framåt, men mycket är förändrat i vår sons liv, säger mamma Christina, 47, och pappa Thomas, 53.
Oliver är näst yngst i en syskonskara av fyra. Alla är normallånga utom han.
I låg- och mellanstadiet följde han den gängse kurvan för längd och vikt.
– Egentligen var jag väl snarare i underkant, minns han själv.
– Jo, det stämmer. Du var liten och ettrig under alla knatteåren som hockeyspelare, säger Thomas och visar bilder.
”Kändes inte konstigt”
I åttan kom förändringen. Gradvis och smygande, centimeter för centimeter.
– Man tänkte inte på det, tonåringar kan ju ränna i väg, säger Christina.
När Oliver var 15 år mätte han 1,90.
– Det fanns andra i skolan som också var långa så jag brydde mig inte, inget kändes särskilt konstigt, säger han.
Skolhälsovården gjorde heller inga noteringar.
Men Christina och Thomas började bli oroliga, de bad om en extra avstämning när den orimliga tillväxten bara fortsatte.
Inte heller då reagerade skolhälsan.
– Det gjorde däremot en bekant som är läkare. Han är specialist på hormonsjukdomar och anade att allt inte stod rätt till så han erbjöd Oliver att komma in för kontroll, säger Christina.
Då var 16-åringen 2,08. Ett enkelt blodprov avslöjade sanningen – ökningen av tillväxthormon var långt, långt utöver det normala.
Hade tumör på hypofysen
Oliver remitterades till universitetssjukhuset i Lund. Där visade magnetröntgen att han hade en tumör, två gånger två centimeter, på hypofysen.
I slutet av augusti förra året opererades den bort, via näsan och öronen.
– Visst, det var ingen cancertumör, men den har orsakat att jag inte kan gå genom vanliga dörrar, så jag vet inte om jag tycker att den var så godartad, säger Oliver.
Han berättar att mycket har varit jobbigt. Som alla blickar och frågor. Och kläder.
– Skjortor måste jag specialbeställa och jeans, nä, det är nästan omöjligt att hitta en storlek som passar. Allt blir mycket dyrare också.
”Inte helt smärtfritt”
Redan några dagar efter operationen började Oliver gå ner i vikt. Svullnaden i ansiktet och över händerna sjönk ihop, han mådde allt bättre och fick komma hem.
– Fast helt smärtfritt har det inte gått, efter ett par veckor hemma ramlade han ihop på köksgolvet i kramper. Vi blev alldeles skräckslagna och ringde efter ambulans, säger Christina.
Anfallet klingade av, men läkarna har inte kunnat förklara vad det berodde på.
I dag går Oliver på gymnasiet och satsar på en teknisk utbildning. Han spelar lite fotboll och har känt på basket.
– Jag har ju längden inne, haha. Men jag vet inte om lederna pallar efter allt som har hänt.
Tumören på hypofysen hade utlöst Olivers gigantism. I dag är han helt friskförklarad, men måste gå på regelbundna kontroller.
– Sjukdomen är oerhört sällsynt och kan vara svår att upptäcka, säger Ola Norhamn, läkaren som först hjälpte familjen.
– Överproduktionen av tillväxthormon kan pågå under några år och förloppet är så långsamt att man inte märker förändringen. Ett blodprov visar vad som är fel.
Har anmält sig själv
Skolhälsovården i Kristianstad har nu stramat upp rutiner och anmält sig själv till Socialstyrelsen. ”Hade den kraftiga tillväxten uppmärksammats tidigare så hade det varit möjligt att få tumören under kontroll tidigare och den bestående skadan blivit mindre omfattande”, skriver verksamhetschefen i anmälan.
Men Olivers föräldrar vill inte se bakåt och klandra skolhälsovården.
– Nej, nu är det viktigast att Oliver får ett bra liv. Och så vill vi tacka Ola Norhamn, utan honom kunde det ha gått riktigt illa.
