Ing-Marie, 54, vann över lungcancern

Britt Peruzzi

Efter fem års kamp för livet – nu väntar bröllop med sambon

Augusti 2003.

Ing-Marie Gunnarsson, 49, gör sig redo att dö. En lungröntgenbild visar en cancertumör. Orsakad av rökning, säger läkaren.

Den redan heta sommaren i Vedum utanför Göteborg blir ett inferno.

Tumören går inte att operera. Ing-Marie måste behandlas med cellgifter. Och strålas – två gånger om dagen i tre månader.

Hon tappar håret. Hon har ont i varje cell. Och hon tvångsmatar sig själv genom en sönderstrålad strupe. Beredd att kasta in handduken.

Då kommer Dina. Den lilla irländska terriervalpen snubblar fram över gräsmattan. Rakt mot Ing-Marie. Full med villkorslös kärlek. Valpen är familjens överlevnadspresent.

Runda hällar. Fri sikt mot Göteborgs södra skärgård.

Önnereds brygga är en plats för lycka. Men också för Ing-Maries olycka. Det var hit hon åkte när läkaren gett henne beskedet. Lungcancer.

– Vi gick ut på klipporna, jag och Anders, höll om varandra, bara grät.

Hon säger meningen sakta. Betonar varje ord.

Sedan kommer leendet.

I dag – fem år senare – är hon tillbaka vid bryggan. Med avsikt att fånga varje lyckoögonblick.

Stora som små. Så fort den snövita torskfilén på lunchkrogens tallrik är uppäten sneglar hon busigt mot det dignande dessertbordet.

Ett plommon

Ingen cancer kommer lägligt. Men hur förrädiskt kan den smyga sig på?

Vedum. Ett litet samhälle utanför Göteborg, känt för sin köksfabrik. Lugnt. Odramatiskt.

Inne i värmen i det blåa huset på Blåbärsstigen sitter 49-åriga tvåbarnsmamman Ing-Marie med sin Anders i soffan. De zappar mellan tv-programmen och ska precis lägga sig efter ännu en helt vanlig kväll.

Det blir inte så.

Ing-Maries hand söker sig upp till nyckelbenet där den känner en knöl, stor som ett plommon.

– Min första tanke var att skita i knölen.

Det var arbetskamraterna som övertalade henne att söka hjälp. Det blev lungröntgen, sköldkörtelprov och mammografi. Men det visade ingenting. Sedan – en fredag – ville läkare på cytolabbet i Skövde ta prov på knölen. Fem dagar senare fick Ing-Marie veta att tumören innehöll elakartade celler, troligen av äggstockstyp.

– Inom en vecka hade de opererat bort min livmoder och mina äggstockar.

I onödan. Cancerns ursprung finns inte där.

Hektiskt liv

Ett välklätt par mitt i karriären intar lunchbordet bredvid. Pratar affärer mellan tuggorna. Tittar då och då på klockan. Hoppar över desserten.

Lika hektiskt var det för Ing-Marie för fem år sedan. Hon hade precis startat eget företag inom personlig utveckling för långtidssjukskrivna när hon själv tvingades sjukskriva sig. Kaos. När läkarna ville lägga in henne på sjukhus omgående åkte Ing-Marie

i stället till Lanzarote.

Inte ens en vecka senare, när knölen opererats bort, orkade hon förstå.

”Det var först när de började prata om att leta efter cancerns ursprung i ansiktet och i hålrummet i huvudet som den stora paniken kom.”

När läkarna tittade tillbaka på den första lungröntgenplåten såg de den. Fläcken. Knappt märkbar. En lungtumör stadium 3 B.

Vad läkaren sa var att den inte gick att operera men i bästa fall var botbar.

Läkarna frågade om Ing-Marie varit rökare och sa att det var orsaken.

– Mamma tycker det är jobbigt när jag pratar om detta men jag skuldbelägger varken dem för att de rökte i hemmet eller mig själv för att jag började smygröka utanför högstadiet. Jag rökte i åtta år och slutade när jag jobbade på en barnklinik. Det berörde mig djupt när föräldrarna kom med illaluktande kläder från rökiga hem. Så skulle inte mina barn ha det.

Ing-Marie skulle kunna vara bitter. Över att läkarna missade fläcken på den första lungröntgen.

I stället ler hon. För hon lever.

Men visst hade hon velat vara utan de tre tuffa cellgiftsbehandlingarna och den olidliga värken i varje cell. Utan peruken som hon kände sig utklädd i. Och utan strålskadan på matstrupen som ledde till att hon tvångsmatade sig själv på toaletten, eftersom hon ju ändå skulle kräkas upp allt igen.

Strålningen avslutades en augustidag.

”Då var jag beredd att kasta in handduken, men som tur är hade jag precis utbildat mig till samtalsterapeut. Jag hade verktygen färska och kunde använda kompetensen konkret på mig själv.”

Planen blev att lägga energin på att tillfriskna.

Därför tackade Ing-Marie nej till att få veta hur stor överlevnadschansen var. Inte heller anmälde hon sjukvården för att hennes livmoder opererades bort, hon litade på att läkarna gjort sitt bästa.

”På de jävla cellerna”

Hon valde att gränslöst älska den lilla terriervalpen Dina som familj och vänner under den svåraste behandlingsperioden gav henne som överlevnadspresent. Och inför varje strålning fick hon styrka av kompisens sms ”På de jävla cellerna!”.

”Jag kan nästan känna tacksamhet för metastasknölen, som ju gjorde att lungcancern upptäcktes.”

Utanför skärgårdskrogen, i den bländade vårsolen, kommer sambon Anders gående. I kopplet stretar Dina, viftandes på svansen när hon ser Ing-Marie.

– Dina höll mig bokstavligen på fötter de här åren. Var glad och gav mig villkorslös kärlek.

Liksom sambon Anders.

– Vi åkte mc och jag lärde mig dricka whisky. I Toscana! En liten whisky lenade gott, skrattar 54-åringen medan hunden nafsar på en nyfunnen kompis vid strandbrynet.

”En överlevare”

Ing-Marie säger att hon först tvekade men att det efteråt känns skönt att få berätta sin historia.

– Jag ser mig som en överlevare. Vi finns, som motkraft i det jobbiga.

Snart, i augusti, har det gått fem år sedan diagnosen. Då friskskrivs hon från cancern. Och ska försöka jobba halvtid.

Men mest hoppas hon på vackert väder på Gotland 6 september. Det är då hon och Anders gifter sig.

– Min käresta, kallar han henne ömt.

Vi passerar klipporna där Ing-Marie för fem år sedan var svag, rädd och frusen.

– Då önskade man att man varit ett plank som kunde gett henne vindskydd, säger Anders på sin värmländska, som Ing-Marie tycker låter så varm.

Snart har hans käresta mer än så. I juli tas första spadtaget till parets sommarhus. Ett hus där Ing-Marie kan fortsätta att överleva.

– Tänk att få chansen att planera för ålderdomen!

Lungkampen

Här finns stödet

Lungcancerföreningen ”Stödet” informerar om sjukdomen och patientens rättigheter samt stödjer drabbade och anhöriga. Tel. 08-514 83 300 eller 020-88 55 33 (samtalet är kostnadsfritt även från mobiltelefon). www.lungcancer.se

Ing-Marie om...

... att ställa krav

– Kräv stöd och samtalsterapi för det kommer inte självklart. Även anhöriga behöver stöd.

... rökskulden

– Jag förstår mångas resonemang – om man inte är beredd att ändra livsstil, är man då berättigad att tära på systemet? Samtidigt lever vi i ett välfärdssamhälle där alla bör få bästa möjliga vården.

... passiv rökning

– Om du måste röka – belasta inte andra. Resurserna borde läggas på rökavvänjning i stället för på sjukvård i efterhand. Man ska ge människor chansen att förändra sin livsstil.

... anhörigstöd

– Det var skönt att höra att jag var en kämpe. Men ibland kändes det ”fan, jag är helt slut och jätterädd, ta mig på allvar med de känslorna”.

Flickor i farozonen

Skolans rökruta förbjöds 1994. Men rekryteringen fortsätter. 16 000 ungdomar börjar röka varje år. Flest flickor. Sju procent av flickorna och fyra procent av pojkarna röker i årskurs 9.

Allt vanligare dödsorsak

Bröstcancer: 1 750.

Olyckor i trafik: 584.

Prostatacancer: 2 700.

Lungcancer: 3 501.

Antal döda 2006 i ett urval vanliga dödsorsaker.

Källor: Cancerfonden, Socialstyrelsen, SCB, CAN, 1,6 miljonerklubben.