”Jag älskar att träna”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-14

Så får du en kropp som Angelas

Hon är 180 cm muskler.

Och tar plats utan att be om ursäkt.

Kaxiga "Robinson"-stjärnan Angela Monroe vågar visa sin kvinnliga styrka.

– Min största skräck är att vakna en dag och inse att jag inte tagit för mig av livet.

En amason. Träskets Lara Croft. Liknelserna i pressen bygger bilden av en krigare. I TV4:s ”Robinson” har Angela Monroe, 32, vunnit tuffa fystävlingar och visat att hon tar skit utan att klaga.

73 kilo vältonade muskler bygger de 180 centimetrarna Monroe. Hon är elittränad och har ett förflutet som basketstjärna och tävlingssimmare. I uttagningarna till överlevnadssåpan vann Angela fystesterna över alla – även killarna. Hon älskar kamouflage och ser ut att käka skrot till frukost. Men själv är hon inte helt bekväm med den stereotypa ”tuff-brud”-stämpeln.

– Jag förstår att tidningarna gärna vill vinkla mig så, men det är inte så jag vill bli sedd. Jag är mycket mer en friskistyp som helt enkelt älskar att träna, säger hon.

Basketkarriär i USA

Superfysiken kommer från basketkarriären. Angela spelade två år i svenska elitserien innan hon åkte till Kalifornien på stipendium för att spela division ett-basket och plugga grafisk design vid ett universitet. Där blev hon kvar i nio år. I dag tränar hon sex dagar i veckan för att behålla toppformen.

– Fokus nu är att träna för en sund, jämnstark kropp. Jag är inte alls den som ligger och pumpar tunga vikter på gymmet, tvärtom! Jag kör allsidigt; tre vattenpass i veckan, två pass på gymmet, med mycket balans- och kroppsviktsövningar och så powerwalkar jag en dag i veckan.

Träning och sund kost som livsstil har hon hemifrån. Hennes mamma var en av de första kvinnorna i Sverige som hakade på gymtrenden på 70-talet.

– Träningen är min stressrelease. Alla behöver vi någon avkoppling och min är att gå iväg och svettas, det har liksom blivit en naturlig grej.

Rasade tio kilo

Fröken Monroe har en grym vinnarskalle. Hemma äter Angela välbalanserade mål toppade med extra mycket proteiner var tredje timme. I ”Robinson”-träsken levde hon på en svältmeny av leriga ostron, småsniglar och palmhjärta. Tio kilo rasade hon. ”Hungern var jättejobbig, jag hade ingen energi och ville bara sova.” Men att ge upp var inte ett alternativ:

– ’Ni får bära hem mig på bår!’ var det första jag sa i kameran. Jag visste att hade jag väl sagt det skulle jag aldrig kunna kasta in handduken, hehehee. Jag hatar att förlora! Så enkelt är det.

Allt eller inget-draget går igen i allt hon gör. Angela gick ut som kursetta på universitetet i Los Angeles – av 17 000 studenter.

– Ger jag mig in på något kör jag stenhårt, så även i skolan, kommenterar hon ödmjukt och ler nästan lite blygt.

Vilken är den vanligaste fördomen folk har om dig?

– Att jag är ytlig. Det är där jag fastnar. Vill man bli tagen seriöst ska man helst köra med röda knästrumpor, stora glasögon. Ser man ut som jag gör förväntas man inte vara speciellt djup. Faktum är att jag jobbar jättemycket med insidan. Det har fötts av att jag levt i Hollywood, världens mest plastiga, artificiella stad där bara dollar och yta räknas. Det var jättekul att göra åren där. Men jag kom till en punkt där jag bara: Men gud – var det inget mer? Vad är det som verkligen betyder någonting?

I den tankekorsningen växte beslutet fram att flytta hem. Som mental jordning började hon läsa massor av personlighetsutvecklande böcker om positiv tankekraft och att hitta lyckan inifrån.

– Jag tycker träningen hänger ihop med det, att bygga sitt eget tempel. För att må bra måste du satsa både på in- och utsidan.

Angela är antijante. Hon tar plats. Säger rakt ut vad hon tycker ”när Svenne-Banan håller tyst och viskar bakom ryggen”. Och hon har inga problem att berätta – och visa upp – sina bästa sidor. Något hon vet att många retar sig på. Inte minst andra tjejer.

– Jag är amerikaniserad på det sättet. Jag tycker att man måste få säga vad man är bra på! Framför allt är det viktigt för unga tjejer att få känna att de är duktiga på något. Basketen var min grej, jag levde för den.

Behöver vi svenskar ta mer plats?

– Ja, jag tycker det. Vi måste stå upp och tro på oss själva, vi vet inte hur bra vi själva är, och att våga prata öppet om det är nästa steg. Alla går runt och känner sig som en stor bluff på jobbet och är rädda att bli avslöjade – vilket är helt galet.

Det här våga ta plats-attityden har vi inte fått se så mycket av i ”Robinson”-rutan. En medveten strategi från Angelas sida:

– Jag vet att människor som inte känner mig lätt kan uppfatta mig som ett hot och jag hade ingenting att vinna på det. Så jag spelade spelet och låg lågt. Det är en hårfin gräns mellan gott självförtroende och att uppfattas som kaxig och självgod. Men här hemma tycker jag kan kosta på mig att ha en kaxigare framtoning, för jag erbjuder motpolen också. Har jag fel är jag den första som erkänner det och blottar mina svagheter. Det är styrka för mig.

Angelas bästa tips: Ta plats!

VÅGA

... bejaka dina starka sidor och tro att du kan! Alla har vi någonting vi är extra bra på.

... säga till andra att ”Jag är bra på träning, fråga mig!”, eller ”Jag är duktig på design och skulle kunna göra en skitsnygg väggdekor hemma hos dig.”.

... lita på din inre kompass. Alla har en, det känns i magen när du går fel. Lever du din dröm blir du också trygg i dig själv.

... göra det du känner för, även om alla andra tycker det verkar knäppt.

... vara svag. Mitt självförtroende ligger i att jag vågar just det, jag är först att erkänna när jag har fel.