” Jag har haft tre hjärtinfarkter”

Jag försöker leva min livsdröm - varje dag

Micela Danielsson Lundin var bara 18 år när hon fick sin första hjärtinfarkt.

I dag är hon 22 och har nosat på hjärtdöden ytterligare två gånger.

– Jag är rädd för nya infarkter varje dag, säger hon.

Jag var bara 18 år när jag fick min första hjärtinfarkt. Innan jag blev sjuk hade jag precis börjat sista året på gymnasiet, naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga programmet. Jag levde som vilken tonåring som helst, var kär och umgicks med vänner. Jag hade precis slutat träna efter tolv år i simbassängen och hade ganska mycket tid över efter en strålande sommar.

Det var då hjärtinfarkten slog till. Jag satt hemma i soffan och tittade på film när jag plötsligt började känna mig konstig. Det strålade smärta ut i armarna och mina föräldrar skjutsade mig till sjukhuset, trots att jag först tyckte att det var onödigt. Jag hade inte en tanke på att jag kunde ha fått en hjärtinfarkt.”

Fick dödsångest

”På sjukhuset tog läkarna en massa prover, men förstod nog vad EKG-diagrammen visade. Det är bara det att man inte ska vara så ung och få hjärtinfarkt.

Jag fick dödsångest under någon sekund, när jag frågade medicinläkaren om jag kunde dö och han vände på klacken och gick ut ur rummet. Då kände jag verkligen panik och allt bara snurrade, livet spelades upp som en film framför mig.

Min infarkt hävdes med ballongvidgning och efter några dagar fick jag åka hem – med fyra hjärtmediciner, förbud att äta p-piller och rådet att ta det lugnt.

Jag trodde att min hjärtinfarkt bara var en olycklig slump, men nu har jag fått två till – i april och maj i år. Då var dödsångesten större. Jag ville hoppa ur min kropp och bara fly och jag vet att jag många gånger sa ’jag orkar inte’. För det var precis det jag inte gjorde, jag orkade verkligen inte, inte en gång till.

Rädslan i dag är givetvis mycket större än när jag fick den första infarkten, nu är ju tankarna ”hjärtinfarkt igen”. Det fanns inte i mitt tankesystem innan jag hade fått den första.

Symtomen för de två senaste infarkterna skilde sig helt från den första, med huvudvärk och illamående under den andra och hjärtklappning under den tredje. Det har fört med sig att jag nu verkligen inte vet hur symtomen för mina infarkter ser ut. Jag får helt enkelt lita på min intuition, vilket har lett till att jag har åkt in till akuten tre gånger. Alla de tre gångerna har proverna visat att jag haft syrebrist i hjärtat.”

Ensam vid andra infarkten

”Den andra infarkten fick jag en natt när jag var ensam i min lägenhet i Stockholm. Jag hade ingen närstående inom räckhåll – och det är ändå mamma och pappa du vill ha vid din sida om du blir sjuk. Jag ignorerade mina symptom och väntade till dagen därpå innan jag besökte vårdcentralen, men sedan var det Karolinska sjukhuset som gällde. Där tillbringade jag nio dagar, varefter jag åkte hem till mina föräldrar i Skåne för att vila upp mig.

Jag hann vara hemma i tre dagar innan det var kört igen. Efter den tredje infarkten tillbringade jag tolv dagar på sjukhuset i Kristianstad. Jag minns att mina småbröder var där och hälsade på. De var nästan rädda för mig, men kom med teckningar och presenter. Jag gjorde allt för att imponera och med en elstyrd säng och fika blev jag återigen den idol jag strävar efter att vara för dem.”

Fruktansvärt rädda

”Nu, under de två senaste infarkterna, visste jag vad som väntade om det jag kände faktiskt var ännu en hjärtinfarkt: långtråkiga dagar liggande i en sjukhussäng i steril miljö, total orkeslöshet, många tårar, ett flertal jobbiga undersökningar, brännsår från klistret på elektroderna från mitt övervaknings-EKG, vetskapen om hur många som blir ledsna... för det här handlar ju inte bara om mig, utan om andra också. Mina föräldrar har varit så fruktansvärt rädda, deras enda önskan är att göra något och det är det absolut sista de kan.

Nu vet jag inte om jag kommer att få ytterligare infarkter och det skrämmer mig. Livet har fått nya förutsättningar. Jag vågar av någon anledning inte träna längre och jag äter ett flertal mediciner varje dag, bland annat en trippelbehandling med blodförtunnande medel som gör att ett simpelt fall kan innebära stora risker. Jag är ständigt vaksam, mina känningar tär enormt på psyket. Jag är rädd för nya infarkter flera gånger om dagen.

Jag tror att livet är som rysk roulett, eller som en ständigt rullande tärning. Det handlar om tur och otur, någon måste tydligen bli dålig i det liv som är förutbestämt för oss, och då vore det naivt av mig att önska någon annan det jag har varit med om.

Jag försöker uppskatta livet lite mer nu än tidigare, men samtidigt följer det med så mycket rädslor för livet också. Framför allt min rädsla för att det ska hända igen. Men livet går inte att styra och varför vara rädd för något man inte kan påverka?

Att ständigt vara tillfreds med tillvaron och leva sin livsdröm är något jag försöker uppnå varje dag, i stället för att bara vänta på att det ska bli bra i framtiden.

Att drömma går ju alltid, men det blir aldrig som man drömmer i alla fall.”

Namn: Micela Danielsson Lundin

Ålder: 22 år

Bor: Stockholm

Familj: Mamma, pappa, plastmamma och syskonen Victor, 7 år och Melker, 5 år.

Gör: Pluggar pr och information på universitetet och praktiserar.

Familjer kan få stöd

Det finns få studier om ungas hjärtan, men Hjärtebarnsfonden hjälper till med bidrag till forskning kring unga hjärtan och till familjer med hjärtsjuka barn som behöver ekonomiskt stöd. 

Läs mer på: www.hjartebarnsfonden.org