Blev övermedicinerad – kunde inte räta upp sig
Karin, 75, gick från 2 läkemedel – till 16
Uppdaterad 2023-11-21 | Publicerad 2023-11-11
Karin Perssons kropp började plötsligt luta åt ena sidan.
Personalen sa att hon fått stroke, men röntgenbilderna visade ingenting.
– Jag fick medicinlistan och blev chockad över hur mycket antipsykotiska mediciner hon fick, säger dottern Sara Soläng Zaki, 45.
Mor och dotter sitter tätt ihop i den blå soffan i radhuset i södra Stockholm. 75-åriga Karin Persson skrattar mycket – och älskar att kramas. Innerligt och ofta, både Sara och gäster som kommer till hennes pittoreska radhus i södra Stockholm.
Under en period bodde 75-åriga Karin här hos Sara.
– Jag märkte ganska snabbt att det inte riktigt var som det skulle. Du var ute och gick jättemycket och älskar att vara ute. Du började försvinna lite då och då och polisen hittade dig ganska många gånger, även på motorvägen, säger Sara Soläng Zaki vänd till sin mamma.
– Jag tog mamma till minnesmottagningen och där visade det sig att hon har alzheimer. Läkaren sa till mig att hon var ganska långt gången minnesmässigt, men att man kunde luras av att hon är så social och glad.
För två år sedan hittade Sara ett demensboende fem minuters gångväg från sitt radhus dit Karin flyttade.
– Och för ungefär fem, sex månader sedan ringde de från boendet och sa att mamma hade fått en stroke och åkt in på sjukhus. Men de hittade ingenting på röntgen så hon fick komma hem till boendet igen. Men du fortsatte att luta och kunde knappt gå, säger Sara Soläng Zaki och kramar om Karins hand.
Dosen har ökat till 16 läkemedel
Sara Soläng Zaki visar en video på sin mobiltelefon där mamma Karin dansar, tydligt lutande.
Sara trodde då att lutningen handlade om alzheimerns framskridande, men sedan begärde hon ut en lista med alla Karins läkemedel.
Innan flytten hade hon två olika läkemedel. I dag har dosen ökat till 16.
– Symtomen fortsatte och jag märkte förändringar i mammas sätt att vara, att blickarna var tomma. Och så var hon nedstämd. Jag blev så rädd.
En läkare ringde henne senare och sa att Risperidon, som Karin fick, kunde ligga bakom biverkningarna. Enligt läkemedelsdatabasen Fass är Risperidon antipsykotika och används bland annat mot schizofreni och bipolär sjukdom mot långvarig aggressivitet hos personer med alzheimer.
– Den rekommenderar man i sex veckor högst och enligt journalen hade hon ätit i 13 veckor. Jag vill bara poängtera att det här boendet är inte dåligt. Det är ungefär lika dåligt överallt. Det är mer en politisk fråga.
– Men jag tog in läkarna på möte och tyckte att de skulle ändra på rutiner och inte bara sätta in medicin i första hand, säger Sara Soläng Zaki.
Efter mötet togs Karins Risperidon bort.
– En vecka senare gick hon helt rakt igen och var en helt annan människa. Hon är jättepigg. Nu går du jättebra – nu springer du! Vi gick ju till Farsta centrum, du och jag, utan problem.
”Då blev jag arg”
Några veckor senare ringde en sköterska från boendet och frågade hur Sara tycker att hennes mamma mår.
– Jag sa att jag upplever henne mycket gladare och att hon numera går rakt. Då sa sköterskan att läkaren undrar om vi ska sätta in Risperidon igen. Men då var jag väldigt tydlig och sa nej. Då blev jag arg.
Ett annat av Karins läkemedel, Oxascand, är starkt beroendeframkallande och verkar lugnande, ångestdämpande och muskelavslappnande. Dessutom används det för behandling av abstinenssymtom vid alkoholmissbruk och mot sömnsvårigheter.
– Läkarna säger att de inte tycker att de har gett henne speciellt hög dos medicin. Men det är ganska logiskt att man är rädd och orolig på ett boende när man inte har varit där förut. Jag vågar inte säga att de ska ta bort Oxascand, då kanske hon blir jättedålig.
På Karins avdelning jobbar två personal dagtid med nio boende.
– Då ska de sköta matlagning, städning och omsorg. Det är en nattpersonal som tar hand om 18 boende. Det är för lite pengar i omsorgen. Om någon boende blir orolig och det finns två på dagen och en på natten ... vad gör man för att de ska sova?
– Mamma har aldrig haft några problem med att sova. Jag pekar inte ut hennes boende, för så här är det på väldigt många boenden. Det är ett systemfel.
Vad borde man göra åt det?
– Jag tycker inte att det ska vara upp till enskilda boenden att sätta riktlinjer för hur mycket personal det ska vara på boendena. Vi måste ha statliga riktlinjer om det.
– Det är så klart billigare att sätta in medicin än personal. Det märker jag tydligt – och så får det inte vara, säger Sara Soläng Zaki.
Fotnot: Aftonbladet har varit i kontakt med verksamhetschefen på Karin Perssons boende, som inte vill ställa upp på en intervju.
