Bög, hora, knarkare & afrikan

Anna Ekelund

Anna Ekelund: De får inte ge mig organ

Det är betryggande att veta att om jag blir sjuk och behöver en transplantation så kommer jag inte att få en bögs, en horas, en knarkares eller en afrikans hjärta.

Jag skämtar inte.

helskärm

Alltså, så här: Det behövs fler donatorer och blodgivare. På donationssajten yes2life.net står att ”internationellt sett är Sverige i topp vad gäller transplantationskirurgernas kompetens. Däremot är vi mycket dåliga räknat i antal donatorer per miljon invånare.”

Majoriteten svenskar är ändå positiva till organdonation, för man vill ju inte själv bli utan. Men när en osäker anhörig plötsligt ska fatta beslut om den hjärndödes kropp är det enklare att säga nej. Vad kan man å andra sidan förvänta sig av ett folk som knappt vill låna grannen en kopp socker?

Donationsrådet menar att de allra flesta har förutsättningar att bli donatorer. Sedan kommer det finstilta: Enligt Socialstyrelsen göre sig varken homo- eller bisexuella besvär. Ej heller folk som någon gång har missbrukat narkotika, prostituerat sig, besökt en prostituerad eller som vistats länge i länder med stor hiv-spridning, såsom centrala Afrika. Oavsett om de är bevisat friska.

Det är förståeligt att Socialstyrelsen vill skydda från hiv, men borde inte huvudsaken vara att folk ur grupperna man lyft fram är testade och friska? Och vem har inte levt vidlyftigt någon gång i livet? Vad är skillnaden på en prostituerads friska organ och någons som bara knullar runt? Sitter hiv automatiskt smetat på sedlarna?

Vad har homosexualitet med saken att göra? Javisst ja, de sätter ohämmat på varandra i varenda park, bögäcklen. Ingen vill väl ha deras poppers-preparerade hjärtan eller se världen genom deras snuskiga hornhinnor?

Socialstyrelsens antisociala logik borde få alla att gå ur donationsregistret tills föreskrifterna humaniserats. Men organbrist råder och det finns annars ingen giltig anledning att inte donera. Somliga talar om religiösa skäl och att det är viktigt att precis hela kroppen kommer till himlen.

Men faktum är att alla de stora religionerna förespråkar donation. Kristendomen i synnerhet, men även judendomen och islam. ”Det nödvändiga tillåter det förbjudna”, säger de religiösa ledarna. Att rädda liv är viktigare än regler.

Men är det så enkelt? Jag pratade med en vän som totalvägrade. ”Tänk om man räddar en idiot”, sa han. Den enda idioten i sammanhanget är väl du, tänkte jag men sa i stället: ”Din lilla dotter då? Tänk om hon dör men kan rädda ett annat barn?” Även där var han kluven, och sa: ”Det känns konstigt, för jag skulle tacksamt ta emot organ för att rädda henne.” Jag hade kunnat hävda att han var hjärtlös, men kanske är frågan mer komplex än så.

Ger möjlighet till transplantation oss mörka idéer om illegal organhandel i fattigare länder? Eller är donation som den där hundralappen till Röda korset? Skenheligt struntar jag i om den kommer i fel händer, så länge jag inbillar mig att jag är god. Har jag ett donationskort i plånboken bara för att känna mig som en bättre människa? Och ve tanken att mitt hjärta skulle banka i den där elaka grannkärringen som alltid skäller för att jag glömt tömma luddfiltret i tvättstugan. Eller hennes hjärta i mig.

Att donera eller inte donera är ytterst en moralisk fråga. Vill jag ha så måste jag vara beredd att ge. Även om det kan kännas olustigt. Även om min njure skulle rädda en mördare.

Ingenstans blir kontrasten mellan värdefull och värdelös så skarp som vid en hjärndöd kropp. Ena sekunden betyder kroppen all skillnad för någon, i nästa är den värd aska. Därför tänker jag ge bort varenda organ, hinna och cell.

600 personer väntar på ett eller fler organ

Källa: Donationsrådet. För mer information gå in på www.donationsradet.se