”Balansen var så dålig att jag fick hålla mig i väggen”

Uppdaterad 2019-06-17 | Publicerad 2008-05-10

Åsa blev smittad av TBE i Stockholms skärgård

Åsa är kontaktperson i svenska Borrelia- och TBE-föreningen och hon hoppas på så sätt kunna hjälpa andra som går igenom samma sak.

Hon var svårt sjuk i TBE – och gravid i sjunde månaden.

– Jag förstod inte alls hur jag skulle orka föda ett barn. Men läkarna sa att jag skulle få kraft när det var dags. De hade rätt som tur var, säger Åsa Lindblom.

Nyfikna krokusar kikar upp ur rabatten utanför Åsa Lindbloms röda radhus i Tungelsta och vi möts av ivriga hundskall. Det är collien Napoleon Bonaparte som vill hälsa.

– Han är världens snällaste och kallas för Nappe, ler Åsa och leder oss in i köket.

På bordet står en bukett limegröna rosor. Åsa fyller 52 i dag.

– Det är 15 år sedan jag fick TBE. Men det är fortfarande vissa lukter som jag inte tål. En viss typ av tvål och pappershanddukar kan göra mig illamående, säger hon.

Ont i kroppen

Åsa blev smittad av TBE när hon var ute i Stockholms skärgård. Hon minns speciellt ett tillfälle när hon var ute på promenad med sin hund i skogen. Efteråt var pälsen täckt av fästingar. Men hon kollade aldrig sig själv.

– Det räcker med ett bett för att smittas av TBE, men jag tänkte faktiskt inte på det där med fästingar efteråt. När jag blev sjuk sedan trodde jag först det var en vanlig förkylning.

De första symtomen var huvudvärk och feber. På vårdcentralen fick Åsa penicillin och värktabletter mot influensa, men det hjälpte inte. Hon började få ont i kroppen, det värkte till och med i huden av duschstrålarna.

Levde på yoghurt

Hon blev snabbt sämre, mådde illa och kunde inte äta. Till slut blev hon inlagd på infektionskliniken på Danderyds sjukhus. Diagnos: TBE.

– Jag minns att det var åskväder den natten. Det dundrade i mitt huvud och när läkaren skulle lämna mig ensam i rummet skrek jag helt desperat rakt ut: ”Lämna mig inte”. Jag kände att jag var på väg bort och var väldigt rädd. Annars minns jag inte så mycket mer från de där två veckorna än att mina föräldrar och min syster vakade över mig. Jag var helt borta.

Det märks att Åsa är plågad av minnet. Hon tror att det var graviditeten som gjorde att läkarna inte tog sjukdomen på allvar.

– Jag var både ensamstående och förstföderska. De trodde kanske att jag var orolig för det och att besvären berodde på graviditeten.

Efter tre veckor blev Åsa utskriven från sjukhuset. Tiden efteråt blev svår. Hon hade ingen aptit alls utan levde på yoghurt, skorpor och te. Några förberedelser för bebisens ankomst orkade hon inte med. Men mot alla odds födde Åsa en frisk son två månader senare.

– Jag var så svag och förstod inte alls hur jag skulle orka föda mitt barn. Jag ville göra kejsarsnitt, men läkarna lovade att jag skulle få kraft när det väl var dags, och det hade de i alla fall rätt i, som tur var. Min son Stefan är 15 år i dag, säger hon och ler.

Första halvåret stannade hon bara inomhus med bebin.

– Vi låg mest i sängen. Jag hade nära till skötbordet och tog mig runt genom att hålla i mig längs väggarna eftersom min balans var så dålig. Men Stefan var så snäll och lättskött. På något sätt gick det och ett år senare började jag jobba som förskollärare.

Men hade hon vetat hur jobbigt det skulle bli hade hon valt ett lugnare jobb än på en förskola. För många problem fanns kvar. Hon var trött, känslig för stress, ljud och ljus, hade svårt att koncentrera sig och led av stora humörsvängningar.

Åsa känner av de här besvären fortfarande, men har lärt sig leva med dem. Hon är mycket ute i naturen och har egen häst. En gång i veckan dansar hon line-dance.

– Jag lever ett lugnt liv med vissa begränsningar. Jag tror till exempel inte att jag skulle klara av att ha en stor familj med flera barn.

Kommer aldrig försvinna

I dag är Åsa sjukskriven på deltid på grund av fibromyalgi med ständig muskelvärk. Hon tror absolut att det beror på hjärninflammationen. För två år sedan fick hon äntligen göra en ordentlig neuropsykologisk utredning, där det bekräftades vad Åsa egentligen redan visste. Att livsvillkoren förändras efter TBE och att vissa av besvären aldrig kommer att försvinna.

– Det var trots allt skönt att få det på papper. Förut sa jag alltid att jag har haft TBE. Men det är faktiskt tyvärr så att jag fortfarande har TBE och alltid kommer att ha det.

Just nu testar Åsa en antroposofisk behandling på Vidarkliniken i Järna.

– De är specialister på långvarig smärta och behandlingen är helt underbar. Jag har varit där i tre veckor och känner mig mycket piggare.

Så här skyddar du dig mot fästingar

Använd ljusa och heltäckande kläder och stövlar, då ser du lätt fästingarna.

Insektsmedel kan hjälpa mot fästingar med det är inget heltäckande skydd.

Kolla kropp och hår varje dag om du befinner dig i ett riskområde som Stockholms skärgård och Mälardalen. Kom ihåg att fästingen kan krypa runt i flera timmar innan den biter sig fast.

Vaccinera dig mot TBE om du vistas i ett riskområde.

Följ ämnen i artikeln