”Vi tog farväl av Magnus när han fortfarande levde”

Britt Peruzzi

Magnus Sultan, 43, var ­trebarnspappa mitt i livet.

När Alzheimers sjukdom smög sig på rasade hela familjen.

– Jag och barnen tog farväl av Magnus medan han fortfarande levde och kunde känna vår närvaro, säger hustrun Catarina Olsson.

Den älskade pappan och maken vilar sedan i somras i en familjegrav i Uppsala. Men minnena av honom kommer att ta tid att landa på sina rätta platser, både minnena av hur han var före sjukdomen och de sjuka minnena.

– Men jag har fått ett väldigt lugn. Nu slipper både han och vi att kämpa. Även om jag har gått in i en väldigt trött period efter alla jobbiga år.

Blev sjuk redan vid 38

Catarina Olsson var 38 år när hon insåg att hennes man var riktigt sjuk. Deras tre barn var mellan fem och tretton år.

– Magnus var otroligt snäll och omtänksam, inte en man som sover sig igenom spädbarnens nätter utan är uppe, han också. Han ville så mycket gott.

I efterhand har hustrun insett att demenssjukdomen började förändra makens personlighet redan när han var 38 år. Men de allra första tecknen kom ännu tidigare.

– Senare fick jag veta att Magnus, som var tekniker, uppmanats gå till företagshälsovården, men det berättade han aldrig. Det tog flera år innan vi fick honom att ­göra en demensutredning som ledde till diagnosen.

Han fick mediciner efter ett tag, men rätt sent, tyvärr, säger ­Catarina.

Vardagsrutinerna med jobb och skola och aktiviteter hade sin gång, men Magnus blev på grund av sjukdomen av med jobbet och familjens liv började krackelera.

– Han var stressad, irriterad, ville inte göra något själv och avslutade aldrig något. Han kunde skjutsa vår yngsta till en kompis och visste sedan inte till vem.

Svårast var bristen på dialog, ­eftersom Magnus kände att något var fel men inte förmådde ha någon sjukdomsinsikt.

Kroppen sade ifrån

Till slut orkade familjen inte tassa runt problemet längre. Magnus klarade inte av den stressiga miljön som ett hem med tre barn innebar och Catarina beskriver hur hon ”klappade ihop”.

– Jag förstod tidigt att vi inte skulle kunna leva som en familj längre men visste ingen utväg så jag tvingade mig till väldigt mycket. Till slut sa min kropp ifrån, med utmattning och depression. Jag hittade inte bilen längre, kunde inte skriva, ingenting fungerade.

Lösningen under en tid blev att Magnus bodde hos sin mamma, där miljön var lugnare. Catarina nätverkade, på egen hand.

I november 2015 blev Magnus sämre och flyttade först till ett korttidsboende och sedan ett permanentboende. Det sista halvåret gick sjukdomsförloppet fort och den 16 juli somnade han in.

– Vi fick en sista fikastund som han brukade tycka om. Vi pratade till honom, höll honom i handen och han kände att vi var där.

Med tre barn har livet, trots allt, gått vidare.

– Det är de som måste orka gå ­vidare, med skola, med idrotterna. De har inte mått bra alls, men jag har försökt vara en kämpande mamma som inte ger upp. Magnus levde också, så länge han var frisk, för barnen.

Fick inget stöd av vården

Catarina är kritisk till att vården lämnar anhöriga åt sitt öde, utan vägledning till stöd. Som tur är har vänner, en förstående arbetsgivare och ett nytt kontaktnät stöttat henne.

– Det ska nog gå bra med oss. Har jag tagit mig så här långt, då klarar jag resten också tillsammans med mina barn.