Anne-Lie fick stroke vid 32

Orsaken: Fetma

helskärm

För Anne-Lie Morin handlar viktnedgången inte om att bli snyggare eller om någon ”beach 09”. Det handlar om att få se sin son växa upp.

– Att jag går ner i vikt är helt avgörande. Annars tror jag inte att jag skulle överleva året, säger hon.

Anne-Lie Morin har levt hela sitt liv som överviktig. En tung börda att bära, både fysiskt och psykiskt. Övervikten gick så pass långt att fetman till sist orsakade två oerhörda förluster i hennes liv.

Med i "Du är vad du äter"

Redan som treåring var Anne-Lie ordentligt mullig. Hemma åt hon onyttigt jämt. Hon fick sötsaker när hon var glad, när hon var ledsen, när det var fest, som plåster på såren. I skolan var hon störst av alla och mobbad.

Genom åren försökte hon med det mesta. Alla möjliga dieter, till och med bantningsmedlet Xenical, provade hon.

– Jag hoppade på allt som tidningarna skrev om och var till och med i ”Du är vad du äter” med Anna Skipper, men ingenting hjälpte. Jag gick ner några kilo genom att svälta mig själv men sedan gick jag alltid upp det och lite till.

"Jag hade orsakat Moas död"

Den första katastrofen slog ner som en bomb under den 27:e veckan i Anne-Lies första graviditet. Barnets sparkar lyste med sin frånvaro men Anne-Lie som var orolig fick höra av sjukhuspersonalen att det var hennes fetma som gjorde att hon inte kunde känna sparkarna. Allt var normalt, sas hon.

Men hon lät sig inte nöjas utan propsade på att få lämna urinprov. Provet visade på på tok för mycket äggviteämnen – ett tecken på havandeskapsförgiftning. Det visade sig att förgiftningen gått så långt att det var fara för Anne-Lies liv.

– Läkaren var tvungen att välja, mig eller barnet. Så jag snittades akut.

Moa vägde 500 gram när hon föddes. Hon klarade fyra dagar innan hon dog av blodförgiftning. Anne-Lies havandeskapsförgiftning vållades av hennes övervikt, det sa läkarna direkt.

– Det var oerhört hårt att höra. Jag hade orsakat Moas död. Jag grät floder och tänkte att nu har jag fått mitt straff för att jag är så fet.

Knappt ett och ett halvt år senare blev Anne-Lie med barn igen. Den här gången var hon sjukskriven och stod under strikt kontroll under hela graviditeten. Ändå var hon orolig. Den psykiska påfrestningen var stor och tårarna många.

Men lille Johan växte som han skulle och när han föddes med ett planerat kejsarsnitt var lyckan total.

Minns inte Johans första skratt

Bara tre månader senare slog nästa bomb ner mitt i babylyckan. Anne-Lie var ensam hemma med Johan när hon plötsligt märkte att hon hade svårt att greppa kaffekoppen. Snart blev rummet suddigt och huvudet bultade. På sjukhuset visade det sig att hon hade fått en stroke.

– När jag vaknade hade jag glömt var jag bodde, mitt namn, att min mamma var död. Jag hade glömt vem jag var.

Nu, två och ett halvt år senare, har mycket kommit tillbaka. Men korttidsminnet är inte vad det var och alla minnen från förlossningen är borta. Minnet av Johans första skratt kommer hon inte att återfå.

Stroke drabbar vanligen äldre personer men fetman gjorde att Anne-Lies kropp inte orkade mer. Strax över 30 hade hon åderförkalkning, ont i hjärtat och skyhögt blodtryck.

– Det är livsviktigt för mig att gå ner i vikt. Jag vill se Johan växa upp. Jag vill inte att min sambo ska säga till honom att ”du hade en mamma men hon dog för att hon var för fet”.

Ett sista försök

Anne-Lie vägde 146 kilo när hon för två månader sedan blev medlem i Viktklubb.se . Ett sista försök innan hon kommer att tvingas genomgå en gastric bypass-operation.

– Jag tyckte att det verkade vettigt med dietister, en blogg och kontakten med andra som vill gå ner i vikt.

Hittills har det fungerat bättre än något annat hon tidigare provat. Anne-Lie har redan gått ner 13,5 kilo, och mer ska det bli.

– Mitt mål är att komma ner till 80 och att orka springa vårruset och tjejmilen.

Framgångsreceptet stavas envishet och medvetenhet.

– Jag bokar in träningspass och håller stenhårt på det. Precis allt jag äter väger jag. Jag viker inte minsta millimeter. Varje dag arbetar jag också med att ändra tänket. Det tar tid, men det går.

Det viktigaste stödet utgör bloggen på Viktklubb.se. Där kan Anne-Lie skriva precis vad hon känner och andra medlemmar stöttar med kommentarer och råd.

– Tidigare dövade jag allt med mat. Nu får jag jobbiga tankar ur systemet genom att skriva i stället.

Viktnedgångens positiva effekter har inte låtit vänta på sig.

– Det är otroligt vilken stor skillnad det blir så snabbt. Blodtrycket har sjunkit, jag har dragit ner på astmamedicinen. Tidigare orkade jag knappt gå hundra meter till bilen på parkeringen, min sambo fick köra fram till dörren. Nu kör jag 30 minuter på min nya crosstrainer följt av 20 minuters kickboxning på slagsäcken.

Självförtroendet har också fått ett rejält lyft.

– Jag är så glad för att mina ansträngningar ger resultat. Nu ser jag att jag kan lyckas.