Är du farligt glömsk?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-23
Här är minnesluckorna du bör vara vaksam över
Oupps – var ställde jag bilen?
Att irra runt på parkeringsplatsen med matkassarna i näven är något de flesta av oss har gjort. Men händer det ofta kan det dock vara ett tecken på sjukdom.
Här är minnesluckorna du ska vara uppmärksam på.
Vad hette den nya vikarien nu igen? Stängde jag av plattan, och var tusan la jag plånboken? Att vara hopplöst glömsk då och då är naturligt, och även i unga år. Och ju äldre vi blir, desto längre tid tar det att hämta informationen som gömmer sig i våra minneslager. Men om minnet sviker oftare än tidigare är det något som är fel.
– Sjukdomar som ger demens eller glömska kommer ofta smygande, så det är bra att vara uppmärksam på förändringar, säger Ove Almkvist, docent och psykolog vid Huddinge sjukhus.
Medicinera i tid
En av de mest fruktade sjukdomarna är Alzheimers. Vården räknar med att minst en av fem kommer att bli dement efter 50 års ålder, och antalet drabbade ökar stadigt genom att befolkningen åldras. Men de första symtomen kan komma så tidigt som 20 år innan besvären blir ett handikapp.
– Den yngsta patienten jag har träffat var bara 32 år, säger Kerstin Lundström, sjuksköterska och sakkunnig i demens.
Därför har man nu satt upp särskilda kliniker som ska fånga upp patienter i tidigt stadium.
– Ju förr man kan sätta in mediciner, desto bättre för den drabbade och anhöriga. Dessutom blir dementa i yrkeslivet ofta mobbade för sin glömska på sin arbetsplats. En diagnos ger större förståelse, säger Kerstin.
Urban glömde var han varit
Men glömska behöver inte vara Alzheimers. Stress, utbrändhet, hjärt- och kärlsjukdom, och infektioner som borrelia kan ge liknande symtom.
Urban Ryssnäs, 57, från Göteborg hade ingen aning om vad som drabbat honom när han började glömma saker.
– Jag fick en blixtrande huvudvärk, blev stel i nacken och hade svårt att minnas saker, säger han.
– Hade jag varit på teater kom jag inte ihåg det senare på kvällen.
Fick läggas in på sjukhus
Urban trodde att det var stress. Han hade ingen tanke på borrelia, trots att han är dietist och påläst inom hälsa.
– Jag anpassade mig mer och mer till att må dåligt, det var en process, jag bara accepterade den. Först två år senare fick jag diagnosen. Jag var så dålig att jag fick läggas in på Sahlgrenska direkt, säger han.
I dag mår han bättre, men minnet sviker fortfarande.
– Tack och lov har jag min underbara fru Marie som hjälper mig att planera och ordna mitt liv, säger han.
