Långt ifrån en helg i Paris med kulturparet
I ”I ett främmande rum” skriver Damon Galgut fram resans själva essens
Det finns något löjeväckande med att ge sig ut på långa resor. Vad hoppas man ska hända, och hur kan man lyckas intala sig att det ska sluta med annat än en lång repetition av platser och människor som på ytan ser olika ut, men egentligen är mer eller mindre likadana? Åtminstone för en själv – man har ju alltid, tyvärr, sin egen blick.
Ändå gör man sitt bästa för att ladda förloppet och få det att lysa. Plötsligt skrev jag långa mejl till mamma och pappa från Kambodja eller Ghana. Från deras håll måste det ha sett märkligt ut att mina vanligtvis korta ord nu var små noveller, det hade väl bara gått två veckor och deras liv var givetvis oförändrade. Till och med jag förstod att det såg löjligt ut, men jag kunde inte behärska mig.
Ens blick tycks klarna, men den är förrädisk och djupt vinklad. Den sydafrikanska författaren Damon Galgut låter just den blicken vila över de tre berättelserna i ”I ett främmande rum”. Ändå saknas reseskildringarnas klassiska romantik eller exotifiering, vilket märkligt nog gör boken ren snarare än torr.
Resorna täcker ganska stora delar av den afrikanska kontinenten, men även Grekland och Indien. De följer Damons liv kronologiskt, från ungdomen till medelåldern. Perspektivet växlar mellan första och tredje person, för att tillåta små eftertänksamma reflektioner. Gemensamt är resan som självändamål. Varför han ger sig av är sällan självklart, ännu mindre varför han fortsätter. Kanske beror det på att det vanliga livet i Sydafrika verkar nästan lika rotlöst. Där hoppar han mellan tillfälliga bostäder i stället för länder. På ett indiskt sjukhus tvingas han stoppa tidningspapper i öronen för att inte kackerlackor ska krypa in i dem när han sover, men det är ändå att föredra framför att stanna hemma. Vi rör oss, som ni märker, långt bort från en weekend i Paris med Sandra Beijer och Björn Werner. Damon har inte roligt, även om vackra platser stundtals passerar i ögonvrån.
Flyktbehovets orsak förblir grumligt, men det är texternas motor
”Han ägnar det mesta av tiden i rörelse åt att känna akut ångest, vilket gör att allt förhöjs och laddas. Livet blir en rad hotfulla detaljer”, är en mening som sammanfattar helheten rätt bra. Att ha kul är inte heller syftet. Resorna är från, inte till. Flyktbehovets orsak förblir grumligt, men det är texternas motor. Det tillåter nämligen huvudpersonen att göra i princip vad som helst, för om man inte har något att förlora eller ta ansvar för kan man också följa med alla överallt. ”Du tänkte besöka Zimbabwe i några dagar och nu flera veckor senare befinner du dig på ett tåg på väg mot Dar es-Salaam”, resonerar berättaren lakoniskt.
Som allra bäst kommer det till uttryck i bokens första del. I Mykene träffar Damon en annan ensam vandrare. Deras kontakt är nästan ordlös men intensiv, och tillsammans ger de sig ut på turer som blir längre och längre, tills det är uppenbart att de redan hunnit alldeles för långt för att återvända till någon sorts normalitet. Damon är en betraktare, stundtals provocerande i sin passivitet, men skildringarna av andra personer glöder. Små egenheter, de där som blir extra tydliga just när man är utomlands och tvingas in i en konstant registrerande roll, blir självklara i all sin skevhet.
Här finns några klichéer som gärna hade fått strykas i stället för att uttala hela bokens moral (”Allt blir metaforer. Gränsen är en linje på en karta, fast den dras också någonstans inne i honom själv”), men i stort sett lyckas Galgut skriva fram ett slags resans essens. Viljan att ta sig in i något nytt, och att också få syn på det, bara för att inse att det inte angår en. Det tvångsmässiga behovet av rörelse, som bara blir stillastående. Upplevelsen är hypnotisk.
