En kirurg skulle ha blivit grön av avund
Den hade potatislår. Och ett skåp med hyllor för årets konserver.
Det var inte himmelriket. Men de 41 kvadratmetrarna i den kooperativa hyresrätten var mina. Mitt första förstahandskontrakt.
Ett stort badrum med svart och vitrutigt golv. Ett stort kök. Fyra garderober. Och ett rum med fönstervägg. Kunde det bli bättre?
Ja, det kunde det. Lägenheten låg i Bredäng i sydvästra Stockholm. Det har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, vare sig vackert eller inne.
Bredäng är miljonprogrammet. Det svenska välståndet hade i början av 1960-talet nått bostaden. Svensken skulle bo luftigt och modernt och det skulle gå snabbt att bygga. Helst billigt också.
De dominerade byggnaderna är åtta eller nio våningar höga. Det är exakt 50 meter mellan husen.
Allt är genomtänkt. Och så sterilt att en kirurg skulle blivit avundsjuk.
Min lägenhet låg alltså i det Sverige som skapats under en framtidsoptimism som världen kanske inte skådat varken förr eller senare.
Köken var utformade efter konstens alla regler. Inte ett steg för mycket skulle tas, avståndet mellan diskhon och spisen vara optimalt.
Men ett rejält ben stod kvar i ett agrara förflutna. För även om det fanns ett köpcentrum i närheten, hade arkitekten bakom mitt hus varit bombsäker på att jag skulle ta hem en säck potatis till vintern. Och konservera grönsaker och svamp. I källaren fanns utrymmet för det som skulle hålla mig mätt och belåten över vintern.
Sambandet med det förflutna fanns i min 60-tals pärla. Men det förstod jag inte – då.
