Tillbaka i hetluften
Martin Aagård: 50 år efter bluffanklagelserna är Nobelpristagaren Michail Sjolochov åter ett politiskt slagträ
Svenska Akademien har efter femtio år släppt sekretessen på Nobelkommitténs protokoll, som avslöjar hur det gick till när Michail Sjolochov erhöll priset 1965.
Det har länge spekulerats om Sovjetunionen utövade otillbörliga påtryckningar för att få akademien att belöna Sjolochov – som sedan 1937 även var medlem av högsta Sovjet. En position som fick många att se hans kandidatur som ytterst tveksam.
Det fanns fler skäl att vara misstänksam. 1965 hade hans stora epos Stilla flyter Don sålt i mer än 20 miljoner exemplar bara i Sovjet. När romanen publicerades var denne kosack-son från Ukraina, som tillbringat fem år i inbördeskriget och vars mor var analfabet, blott 23 år gammal. Att Sjolochov ljög om sin ålder var uppenbart. Frågan var bara hur mycket. Vissa hävdar att han egentligen var 14 år äldre än han påstod.
Men den riktigt stora frågan var om han över huvudtaget var författare.
1974 publicerade dissidenten och Nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn en bok som bestämt hävdade att Sjolochov inte skrivit sin stora roman själv. Ryktet att boken egentligen författats av en annan kosack, antibolsjeviken Fjodor Krjukov, började spridas redan på 20-talet.
Tack vare Solsjenitsyns kampanjande tillsattes en oberoende svensk-norsk kommission under ledning av matematikern och slavisten Geir Kjetsaa för att undersöka saken. I gruppen ingick bland annat en byrådirektör och kryptoexpert på FRA – Bengt Beckman. Striden om Sjolochovs författarskap hade blivit storpolitik.
1984 slog Kjetsaas kommission fast att jo, Sjolochov hade nog skrivit själv.
Det var varken första eller sista gången boken granskades. Både 1928 och 1999 kom ryska litterära undersökningar fram till samma sak.
Men för Sjolochovs fiender, och det fanns många, var Svenska Akademiens utnämning inget annat än en skandal. Frågan är hur det gick till. Svaret är lika banalt som oupphetsande.
Nobelkommitténs ordförande Anders Österling tyckte helt enkelt det var dags för en ryss. Språkområdet hade länge förbisetts. Och Stilla flyter Don var enligt honom ett ”klassiskt mästerverk”.
Den som spekulerat i otillbörligt gynnande av kommunistdiktatur måste med andra ord söka sig till andra källor för att få stöd för sina teorier. Visst nominerades Sjolochov av såväl sovjetiska författarförbundet som av tre ryska litteraturprofessorer. Men alla potentiella Nobelpristagare har sina uppbackare och kampanjgeneraler.
När det var dags för prisutdelning vägrade den deprimerade och alkoholiserade Sjolochov att buga för kung Gustaf VI Adolf, eftersom, som han själv uttryckte det, ”kosacker aldrig bugar för kungar”.
För pengarna köpte han bland annat en Mercedes, vilket var första gången hans familj fick ta del av hans framgångar – i alla fall enligt Sjolochovs barn. Det dubbelt så stora Stalinpriset hade han spenderat på sprit och fattiga vänner. Hemma hos Sjolochov var det alltid fest vittnade en bekant: ”om aftonen vodka, på morgonen champagne”.
Akademien lät sig troligen övertygas om att Sjolochov inte var den politruk han anklagades för att vara. Expertutlåtandet som detta år skrivits av Nils Åke Nilsson handlar nästan uteslutande om rysk politik. Där framgår att Sjolochov hamnade ordentligt på kant med Stalin på samma sätt som han senare skulle göra med Brezjnev.
1950 kastade sig Stalin in i kulturpolitiken. Han ville rensa litteraturen från snusk och dåligt språk. Länge hade den marxistiske lingvisten Nikolaj Jakolevitj Marr, som upptäckt att klasskamp kan bedrivas genom språket, utövat starkt inflytande på den sovjetiska litteraturen. Att använda slang och dialektala uttryck ansågs proletärt, antiborgerligt och bra.
Nu fick det vara slut på det, tyckte Stalin och Sjolochov blev helt enkelt tvungen att ge ut den dialektstinna Stilla flyter Don i reviderad upplaga. De ukrainska uttrycken försvann och samtidigt kunde vissa politiska korrigeringar göras och en hel del bajs, sex och barnafödande strykas.
Tre år efter Stalins död kom boken ut i originalskick igen. Ungefär samtidigt tog Sjolochov bladet från munnen och rasade mot det sovjetiska litteraturklimatet på författarkongressen i Moskva. Den ryska litteraturen var medelmåttig och färglös, ansåg han. Mediokra gatekeepers hade för stor makt. Till och med han själv hade blivit dålig och improduktiv.
Men att Sjolochovs Nobelpris inte var ett schackdrag i kalla kriget betyder inte att han är okontroversiell så här 50 år efteråt. Tvärtom.
Även om hans dialektala uttryck inte längre borde förarga ens den mest hårdföre stalinist är ämnet för hans romaner brännande aktuellt. Efter Maidanupproret och annekteringen av Krim har frågan om den stora svälten i Ukraina (1932–1933) fått förnyad glöd.
En av de första att påpeka att det inte stod rätt till på kollektivjordbruken var just Sjolochov, som 1933 lyfte frågan i ett brev till Stalin. Hans andra stora succéroman Nyplöjd mark handlade just om kollektiviseringens mödor. Tre kommunister – en misogyn vänsterextremist, en volontärarbetande före detta sjöman och en saktmodig lokal ordförande – ska skapa ordning på en farm men utmanas av sabotage, vanskötsel och misstro. En patriotisk bok, men hans milda kritik mot kollektiviseringen höll ändå på att få honom att hamna i finkan.
Minnet av svälten har blivit en oerhört viktig fråga för Ukrainas nationalister. De kallar den ”Holodomor” (hungerdöd) ett ord som börjat användas i allt större cirklar – bland annat av USA:s utrikesdepartement. Att ordet är snarlikt Holocaust är knappast en slump och i dag kan man läsa om såväl ”Holodomor-överlevare” som ”Holodomor-förnekare”.
Redan 2006 beslutade Ukrainas parlament att svälten i kollektiviseringens spår ska betraktas som ett medvetet folkmord på det ukrainska folket.
Begreppet har mött starkt motstånd. Judiska aktivister anklagar Holodomor-aktivisterna för att relativisera förintelsen och därmed utföra vad de kallar ett ”dubbelt folkmord”. Ukrainas nya historielagar som förbjuder så väl hakkors som hammare och skäran är också ett försök att jämställa de sovjetiska brotten med de nazistiska.
Samma sak händer i Litauen där högsta domstolen i fjol beslutade att sovjetiska brott mot litauer bör betraktas som folkmord. Något som fått bisarra konsekvenser bland annat för den förre chefen på Yad Vashem, Israels statliga minnesinstitution för Förintelsen.
Yitzak Arad är en före detta litauisk partisan som slogs mot både nazister och de litauiska högerextremister som på eget bevåg mördade närmare 200 000 litauiska judar. Redan 1945 flydde han till Israel, men på senare år har han alltså själv blivit misstänkt för folkmord på grund av sin kamp mot de litauiska högerkårerna.
Ryska statsstödda medier hävdar att allt prat om svälten är överdrivet. I höstas publicerade Sputnik news en omdiskuterad debattartikel om ”holo-domorbluffen”. Även separatisterna i östra Ukraina har tagit ställning i frågan, trots att det inte borde vara den mest angelägna mitt under brinnande krig.
I ett klimat där historieskrivningen är helt politiserad sätts ytterst liten tilltro till forskningen som knappast ger stöd för att svälten skulle vara lika medvetet kalkylerad som Nazitysklands mord på sex miljoner judar. Att även ryssar led under missväxtens år finns inte med i den nationalistiska kalkylen.
Sjolochovs romaner är måhända en liten fråga i sammanhanget. Men hans brev lyfts ofta fram i den våldsamt infekterade debatten. Hans öde verkar vara att förbli ett storpolitiskt slagträ.
