Överkörd av lämmeltåget

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2015-10-07

Jättedåliga sexscener viktigast när Morrissey sågas

Jag började inte att skriva för att behöva försvara femtiosexåringar med författardrömmar. Där­emot stod jag inte ut med hajfajvande kulturskribenter i samförstånd. Det gör jag fortfarande inte. Än mindre den här årstiden, efter bokmässan, då Sveriges samlade kulturkår just torkat samtyckesräkmackorna ur ansiktet.

Morrisseys debutroman List of the lost har blivit en smula åtgången i media de senaste veckorna. Märkligt nog tycks alla tidningar – oavsett om de heter The Guardian, NME, The Telegraph, Dagens Nyheter eller Aftonbladet – anlitat samma skribent. Invändningarna är samma. Tonen likadan.

Passagerna där läsaren ska fnissa åt författarens brist på förmåga förvillande lika. Att tröska sig igenom recensionerna påminner om att lystra till ett tal av Göran Hägglund: så många finurligheter och limerickar, så få nya tankar.

Alla tutar i samma konsensus­vuvuzela.

Jag öppnar boken med en misstanke om att den omöjligen kan vara mer enahanda än den efterföljande kritiken. Och får rätt. List of the lost innehåller trots allt tre eller fyra meningar som de flesta skulle sälja sina morsor för att en dag lyckas formulera. Jag har också roligare i sällskap av Morrissey, hans författande brister till trots, än vad jag har med någon av våra Aris Fioretosar och Torgny Lindgrenar. Dessutom heter boken inte Pölsan.

Vi har att göra med en ideologisk debattinlaga, mer än en regelrätt roman. Författaren kommer från en idévärld, popmusikens – där saker värderas lika mycket efter hur de ser ut och vem avsändaren är, som vad de innehåller. Det är ett universum där omslag och karaktärsnamn är lika viktiga som någonsin dialog.

Litterärt står Morris­sey en bit bort från Thomas Mann. Således finns en polemik att lyfta här, som handlar om vår syn på kultur och vad vi ställer för krav på den. Det är inte en skitdiskussion. Arbetar du med pr inom bokbranschen vet du vikten av att skicka ut rätt bok till rätt skribent och redaktion. Helst långt innan de övriga recensionsexemplaren läggs på posten. Några bra och tidiga ord från tungviktskungen och du är oftast hemma.

Samma princip, fast omvänd, gäller nu. En stor brittisk tidning trashar sönder en roman, resten följer efter. Lämmeltåget rör sig. En yrkeskår i samförstånd. Divergensen noll. Kritik reduceras till witty formuleringar; enbart i marginalen justerade versioner av meningar som redan tryckts i andra tidningar.

Viktigast av allt tycks vara att rikta intensiva svador mot Morris­seys oförmåga att skriva trovärdigt om att ligga. Sexscenerna är jättedåliga. Superduperdåliga. Så dåliga att det tydligen måste sägas exakt överallt och hela tiden, hur tajt teckenutrymmet än är.

Det må vara sant, men vore jag Morrissey skulle jag vända mig någon annanstans än till kulturskribenter för erotiska tips. Om vi nu inte talar om åsiktsmässigt gruppsex. Där verkar det finnas en del färdigheter att införskaffa.

Kristofer Andersson