Slutet av dagen – en invigning till helvetet
Vi är många som lever i pendeltågskaos
Så står jag där på en pendeltågsvagn och trängs mellan någon som pratar för högt och en annan som utan skam dunkar i sig en salamimacka. Det suckas och stönas och det allmänna känsloläget är irritation men med ett visst hopp om att någon annan snart ska säga ifrån.
Dörrarna öppnas, fler tränger sig in i en redan överfylld vagn. En med stora ögon kliver in med stridsarmbågar och trycker sig mot en som skamset står längst in vid ett hörn tillsammans med sin hopvikta sparkcykel. Hen tänkte nog att sparkcykeln inte tar större plats än vad en graciös giraffhals gör, men hen tänkte kanske inte alls och var troligen för lat för att promenera från tunnelbanestationen och hem till sig, tänker jag och känner hur irritationen vill få mig att högt skrika, jävla idiot. Men jag förblir tyst. Någonstans i pendeltågets vagn hör jag hur ett barn gnyr. Barnet hinner inte skrika förrän ljudet av Bolibompadraken drar igång, trots att klockan inte är 18.00.
Dörrarna öppnas. En person knuffar, morrar och väser att hon vill ut. Hon bökar sig igenom en människofull vagn och verkar se ljuset innan några som stått och väntat på avstigande ledsnat och i stället försökt pressat sig inåt. En man som känner sig skändad ropar ”men för helvete vänta då”. Människorna runt honom nickar igenkännande medan de med en gemensam kraft ser till att få ut kvinnan innan dörrarna stängs. Så fort hennes tår känner plattformen trycker sig fler människor in. Dörrarna stängs odramatiskt och skapar en vidrig odör. Jag vill hem. Förbannar pendeln som fick slutet av dagen att verka som en invigning till helvetet.
Någon garvar, en annan pratar högt i telefonen med högtalaren på medan en tredje tillgängliggör brottstycken av sin dåliga musiksmak.
Det borde finnas regler. Regler som talar om hur man ska uppföra sig i kollektivtrafiken. En sorts gemensam trafikkultur. Den som inte följer reglerna får sitt SL-kort spärrat. Reglerna kan upprätthållas av särskilda tunnelbanepoliser och fler övervakningsfilmer utrustade med ljudingång, tänker jag när jag knuffar mig ut.
På perrongen ekar SL:s högtalare ”förseningar på grund av elfel”, de smala informationstavlorna som hänger nedanför taket visar kort tåg och den ensamma tågföraren basunerar ut att nästa pendel mot Bålsta och Kallhäll kommer om bara cirka tre minuter. Ingen lyssnar. Alla vill hem på den förkortade pendeln som SL satte in en vardag efter klockan 17.00.
