I Indien är mord på muslimer det normala
Premiärministerns våldsamma etnonationalism piskar upp hat – och stöttas av näringslivet
Indien är under attack av de ondskefulla, imperialistiska makterna Storbritannien och USA. Åtminstone vill den indiska regeringen få oss att tro det. Attacken, menar de, riktas mot den unga indiska nationens själva fundament.
Det hemliga vapnet i dessa angrepp sägs vara det brittiska tv-bolaget BBC, som i januari sände en dokumentär i två delar – ”India: The Modi question”. BBC påstås i sin tur samarbeta med ett litet amerikanskt finansföretag som heter Hindenburg Research.
Attacken beskrivs av den indiska pressen som inget mindre än ett attentat riktat mot premiärminister Narendra Modi och Indiens tyngste näringslivsprofil, Gautam Adani, fram tills nyligen världens tredje rikaste man.
Anklagelserna mot Modi och Adani är inte subtila. BBC-filmen leder i bevis att Modi var delaktig i anstiftan till massmord. Hindenburg-rapporten som publicerades den 24 januari anklagar Adani för ”det största företagsbedrägeriet i historien” (en anklagelse som Adani-gruppen förnekar).
Så föddes vad som kallas Gujarat-modellen för ”utveckling”: våldsbejakande hindunationalism kombinerat med ekonomiskt stöd från näringslivet
Modi och Adani har känt varandra i årtionden. Deras gemensamma framgångar började efter det anti-muslimska upploppet som rasade genom delstaten Gujarat 2002, sedan muslimer anklagats för att ha tänt eld på en järnvägsvagn där 59 hinduiska pilgrimer brändes levande. Modi hade bara några månader tidigare utsetts till premiärminister i delstaten.
Då, för 20 år sedan, ryggade de flesta indier fortfarande tillbaka inför den öppna slakt och massvåldtäkter på muslimer, som iscensattes på gatorna i Gujarats städer och byar av hinduiska mobbar som sökte ”hämnd”. En del av de äldre medlemmarna i näringslivsorganisationen Confederation of Indian Industry, gick till och med ut offentligt med sin avsky mot Modi. Det var då Gautam Adani gjorde entré. Med hjälp en liten grupp gujaratiska affärsmän startade han en ny näringslivsorganisation. De fördömde Modis kritiker och stödde honom när han lanserade sig själv som hinduernas förkämpe.
År 2003 organiserade denna grupp ett toppmöte för tunga investerare. Så föddes vad som kallas Gujarat-modellen för ”utveckling”: våldsbejakande hindunationalism kombinerat med ekonomiskt stöd från näringslivet.
Efter tre mandatperioder i Gujarat valdes Modi 2014 till Indiens premiärminister. Han flög till installationsceremonin i Delhi i en privatjet med Adani-gruppens namn på. Under de följande nio åren växte Adanis rikedom från 8 till 137 miljarder dollar. Bara 2022 tjänade han 72 miljarder dollar, vilket är mer än vad de nästkommande nio miljardärerna på listan tjänade tillsammans.
Adani-gruppen kontrollerar nu ett dussin hamnar som står för 30 procent av Indiens frakt, sju flygplatser som hanterar 23 procent av Indiens flygresor och lager som tillsammans rymmer 30 procent av Indiens spannmål. De äger och driver de kraftverk som är de största producenterna av landets privata el.
”Först flög Modi i Adanis plan”, lyder det bittra skämtet. ”Nu flyger Adani i Modis plan.” Nu har båda dessa plan fått motorproblem. Frågan är om de kan ta sig ur knipan genom att svepa in sig i den indiska flaggan.
Avsnitt 1 av BBC-filmen ”The Modi question” (jag medverkar i dokumentären i en kort intervju) handlar om Gujarat-pogromen 2002. Inte bara om morden, utan också den 20-åriga resa som några av de drabbade sedan gjorde genom Indiens labyrintiska rättssystem, där de klamrade sig fast vid hoppet om rättvisa och politiskt ansvarsutkrävande. Filmen inkluderar ögonvittnen, mest gripande från Imtiyaz Pathan, som förlorade tio medlemmar av sin familj i en av dessa fruktansvärda massakrer.
Pathan beskriver hur han och hans familj hade sökt skydd hos Ehsan Jafri, en före detta parlamentsledamot från kongresspartiet. Han säger att Jafri ringde ett sista, desperat telefonsamtal till Narendra Modi för att vädja om hjälp. När han insåg att ingen undsättning skulle komma klev han ut och överlämnade sig själv till mobben i hopp om att kunna övertala dem att skona de människor som gömde sig hos honom. Jafri styckades och hans kropp brändes till oigenkännlighet. Och blodbadet rullade på i timmar.
När fallet gick till rättegång ifrågasatte delstaten Gujarat att telefonsamtalet ägt rum, detta trots att det inte bara var Imtiyaz Pathan som vittnade om det, utan även flera andra. Domstolen gick på delstatens linje, vilket BBC-filmen tydligt redogör för. Dokumentären smutskastas av den indiska regeringen, men går noggrant igenom hur regeringen ser på pogromen. Den uppmärksammar också det faktum att Indiens högsta domstol avslog yrkandet från Ehsan Jafris änka, där hon påstod att det låg en större konspiration bakom mordet på hennes man. Modis anhängare firade domstolens beslut och menade att den var ett bevis för hans oskuld.
Den del av BBC-filmen som Indiens regering har blivit mest upprörd över var avslöjandet av en rapport som beställdes av det brittiska utrikesdepartementet i april 2002 och som hittills varit okänd för allmänheten. Rapporten uppskattade att ”minst 2 000” människor hade mördats och kallade massakern i Gujarat en planerad pogrom som hade ”alla tecken på etnisk rensning”. Rapporten innehöll uppgifter om att polisen hade beordrats att avstå från att agera och lade skulden för detta tydligt hos Modi. Det var skrämmande att den tidigare brittiske diplomat som hade varit och med och tagit fram rapporten valde att förbli anonym när han blev intervjuad.
I rapporten hävdas att Adani-gruppen har ägnat sig åt manipulation och bokföringsbedrägerier, och övervärderat sina viktigaste börsnoterade företag
Avsnitt 2 av BBC-dokumentären handlar om den farliga splittring som Modi har underblåst under sin tid som premiärminister. För de flesta indier är det numera vardagsmat; hotet om våld från beväpnade folkmassor, heliga män som rutinmässigt uppmanar till folkmord på muslimer och massvåldtäkt på muslimska kvinnor, den straffrihet med vilken hinduer kan lyncha muslimer på öppen gata och inte bara filma sig själva medan de gör det, utan sedan också bli tackade av ministrar i Modis regering.
Även om ”The Modi guestion” sändes exklusivt för en brittisk publik, laddades den upp av tittare på YouTube och länkar lades ut på Twitter. Intresset var enormt. I Indien blev studenter uppmanade att inte ladda ner och titta på den. När den visades på några universitetscampus stängdes elen av och på andra ställen kom poliser i kravallutrustning för att hindra studenterna att se den. Regeringen instruerade YouTube och Twitter att ta bort alla länkar och uppladdningar. Dessa företag, som brukar berömma sig för att försvara yttrandefriheten, gjorde snällt som de blev tillsagda. Några av mina muslimska vänner var förbryllade. ”Varför vill Modi förbjuda filmen? Massakern i Gujarat har alltid hjälpt honom. Och det är dessutom valår.”
Sedan kom den andra attacken.
Den 400 sidor långa Hindenburg-rapporten publicerades samma dag som det andra avsnittet av BBC-filmen sändes. Den behandlade frågor som tidigare hade väckts av indiska journalister, men gick mycket längre. I rapporten hävdas att Adani-gruppen har ägnat sig åt manipulation och bokföringsbedrägerier, och övervärderat sina viktigaste börsnoterade företag, vilket i sin tur kraftigt ökat nettoförmögenheten för dess styrelseordförande. Enligt Hindenburg-rapporten är sju av Adani-gruppens börsnoterade bolag övervärderade med mer än 85 procent. Med hjälp av dessa värderingar ska företagsgruppen sedan ha lånat miljarder dollar både på den internationella finansmarknaden och från statliga indiska banker, där miljontals vanliga indier placerat sina sparpengar.
Adani-gruppen svarade på Hindenburg-rapporten med ett 413-sidigt dokument. De hävdade att anklagelserna hade avvisats av indiska domstolar och att de var illvilliga, grundlösa och utgjorde en attack mot Indien som land. Svaret räckte dock inte för att övertyga marknaden, på kort tid förlorade Adani-gruppen 110 miljarder dollar i värde. Banker som Credit Suisse och Citigroup slutade acceptera Adani-obligationer som säkerhet. Ett stort franskt energiföretag har pausat en satsning på fyra miljarder i investeringar på vätgas och Bangladeshs regering ska enligt uppgift ha begärt en omförhandling av ett stort energikontrakt med koncernen.
Lord Jo Johnson, en tidigare minister i den brittiska regeringen, och bror till tidigare premiärminister Boris Johnson, avgick som direktör för London-baserade Elara Capital, ett av de företag som i Hindenburg-rapporten nämns som knutet till Adani-gruppen.
Den politiska storm som orsakades av Hindenburg-rapporten enade käbblande oppositionspartier, som krävde en utredning i parlamentet. Regeringen vägrade, likgiltig inför finansmarknaden oro för det indiska rättssystemet. I parlamentet restes frågor av två parlamentsledamöter från oppositionen, Mohua Moitra och Rahul Gandhi.
Frågorna som Moitra ställde var: Hur kunde inrikesministeriet ge tillstånd till Adani-gruppen att driva hamnar och flygplatser samtidigt som de vägrade att avslöja identiteten på en av dess aktieägare? Hur kunde koncernen få in nästan 5 miljarder dollar i utländska portföljinvesteringar från sex Mauritius-baserade fondbolag, som alla råkade har samma adress som Adani-gruppens sekreterare? På vilka grunder fortsatte statliga banker och pensionsfonder att investera i koncernen?
Gandhi noterade för sin del premiärministerns resor till Israel, Australien och Bangladesh och frågade: ”I hur många av dessa länder som du besökte fick Adani-gruppen kontrakt?” Han listade några av dem: ett försvarskontrakt med Israel, ett miljardlån från en av Indiens statliga banker för en kolgruva i Australien, ett elprojekt på 1 600 megawatt i Bangladesh. Hans sista och viktigaste fråga var hur mycket pengar BJP fick från Adani-gruppen i hemlig partifinansiering.
Detta är själva kärnan. 2016 införde Modis parti BJP ett system där företag tillåts finansiera politiska partier anonymt. Gautam Adani är en av världens rikaste män, och att döma av deras kampanjaktiviteter under valrörelserna är BJP inte bara Indiens, utan kanske till och med världens rikaste politiska parti.
Moitras frågor ignorerades. De flesta av Gandhis raderades från parlamentets protokoll.
Premiärminister Modis svar varade i hela 90 minuter. Han gjorde det han är bäst på – framställde sig själv som en stolt indier, offer för en internationell häxjakt som aldrig skulle lyckas, eftersom han skyddas av 1,4 miljarder väljares förtroende. Denna siffra (en politikers motsvarighet till att blåsa upp värdet på sina aktier) fanns med i varje stycke i hans svampiga retorik, full av hån och personliga förolämpningar. Nästan varje mening möttes med dunkande på skrivbordet från BJP-bänkarna samtidigt som de ledamöterna skanderade ”Modi! Modi! Modi!”. Han sa att hur mycket smuts som än kastades på lotusblomman – BJP:s valsymbol – så skulle den blomma. Han nämnde inte Adani en enda gång. Kanske tror han att det inte är en debatt som hans väljare bekymrar sig om, eftersom tiotals miljoner av dem är arbetslösa, lever i yttersta fattigdom och saknar förmågan att förstå vad 100 miljarder dollar betyder.
De flesta indiska medier hyllade Modis tal. Var det en slump att ett antal nationella och regionala tidningar under dagarna som följde publicerade en förstasidesannons med ett enormt fotografi av Modi, där det gjordes reklam för ett annat investeringstoppmöte, denna gång i delstaten Uttar Pradesh?
Några dagar senare, den 14 februari, sa inrikesministern i en intervju om Adani-ärendet att BJP inte ”har något att dölja eller frukta”. Han vägrade än en gång gå med på förslaget om en parlamentarisk utredning av affären och rådde oppositionspartierna att gå till domstol i stället. Samtidigt som han talade omringades kontorslokaler i Mumbai och Delhi av polis och skattekontrollanter. Men det var inte på Adani-gruppens kontor som tillslaget skedde. Utan på BBC:s.
Den 15 februari svängde nyhetscykeln, och rapporteringen om den så kallade nyimperialistiska attacken på Indien upphörde. Efter ”varma och produktiva” möten meddelade i stället premiärminister Modi, president Joe Biden och president Emmanuel Macron att Indien skulle köpa 470 Boeing- och Airbus-flygplan från USA och Frankrike. Biden sa att avtalet skulle skapa över en miljon amerikanska jobb och Airbus kommer att drivas av brittiska Rolls Royce-motorer. ”För Storbritanniens blomstrande flygsektor”, sa premiärminister Rishi Sunak, ”finns inga gränser”. Så blommar lotusblomman vidare, på en bädd av blod och pengar.
Översättning: Karin Pettersson. Texten är tidigare publicerad av The Guardian.
