Det är vår plikt att hoppas på framtiden
Vi kan lära av kråkindianerna om hur man ställer om en hel civilisation
Ibland låter det i debatten som att framtiden inte finns och på ett sätt är det väl också sant. Vårt sätt att leva är ohållbart och den civilisation vi känner kommer att behöva ställas om.
Men högst sannolikt kommer mänskligt liv att fortsätta att pågå, om än organiserat på ett annat sätt än idag. Det är inte ett stup vi har framför oss, det bara känns så.
Vad gör man med den känslan?
Essän ”Det radikala hoppet – mod och mening i en kulturkollaps” av filosofen och psykoanalytikern Jonathan Lear kom ut 2006 och är hyllad i den anglosaxiska världen. Nu har den kommit på svenska, vilket är en välgärning (Daidalos, i översättning av Svenja Hums).
I boken tar Lear sin utgångspunkt i apsalooke-stammens öde, i boken översatt till kråkindianer. De var ett nomad-, jägar och krigarfolk som levde i det som idag är Montana och Wyoming. En av stammens stora ledare, Plenty Coups, bad sent i sitt liv sin vän Erik Linderman att skriva ner hans historia.
Vad var det Plenty Coups ville berätta?
Kråkindianernas normsystem hängde ihop med deras syn på sig själva som jägare, krigare och nomader. När dessa aktiviteter upphörde, så förlorade också andra saker – barnuppfostran, matlagning, värdet av olika moraliska kategorier – sin innebörd.
Under 1800-talet flyttade vita kolonisatörer allt längre västerut i USA. Krig, tvångsförflyttningar, kulturförändringar och sjukdomar ledde till att många civilisationer på kort tid helt upphörde att finnas. Kråkindianerna var en av de kulturer som tvingades att ge upp sin nomad- och krigarkultur, och blev bofasta i reservat.
Utgångspunkten för Lears text är uttalandet ”Efter det hände ingenting”, som Plenty Coups använde för att beskriva tiden efter det att bisonoxarna försvann.
Vad betyder det att ingenting hände? Plenty Coups folk utrotades inte, de fortsatte att finnas. Men de platser, ritualer, regler och normer som hade varit grunden för kråkindianernas civilisation gällde inte längre. De hade inte längre någon innebörd.
Plenty Coups var respekterad och lyssnad på av sitt folk. Som 11-åring drömde han en dröm som tolkades som att bisonoxen skulle försvinna och den vite mannen ta över landet. Tolkningen av drömmen gjordes gemensamt, av stammens äldre, och blev ledande för Plenty Coups gärning. Han gjorde vägvalet att samarbeta med de vita kolonisatörerna, för att säkra bästa möjliga framtid för kråkindianerna. Det var på ett sätt en framgångsrik strategi eftersom de, till skillnad från andra folkslag, fick rätt att stanna på en del av den mark som varit deras. För detta fick de stark kritik från bland annat sina traditionella fiender, Lakotaindianerna. Deras ledare Sitting Bull menade att bara en dåre samarbetar med den vite mannen, som är själva orsaken till katastrofen.
Vad Lear försöker förstå är hur man kan förhålla sig till förändringar som är så djupgående att de inte bara påverkar ens identitet i ytlig mening, utan själva logiken som strukturerar tillvaron, meningen och betydelsen av ens liv. Kråkindianernas normsystem hängde ihop med deras syn på sig själva som jägare, krigare och nomader. När dessa aktiviteter upphörde, så förlorade också andra saker – barnuppfostran, matlagning, värdet av olika moraliska kategorier – sin innebörd.
Lear uppehåller sig vid modet som egenskap. Kråkindiankrigaren var beredd att offra livet för en att förhindra att någon ryckte upp den stav som markerade området han hade stakat ut. I den nya verkligheten blev den aktiviteten meningslös. Mod, skriver Lear, innebär på ett psykologiskt plan att undvika skam och lära sig självkontroll. I en kollapsad civilisation blir kanske det som tidigare sågs som modigt i stället meningslöst eller rentav löjeväckande. Mod under tider av radikal förändring kan därför innebära något annat och mycket svårare, nämligen att ändra själva den psykologiska struktur som gör att man känner sig modig.
Det finns något statiskt och stumt i den gängse bilden av hur kolonisatörerna förändrade Nordamerika. En bild av ett före – där ursprungsbefolkningen levde på ett visst sätt – och ett efter, där allt hade förändrats. Men i modernare historieskrivning, som Pekka Hämäläinens ”Indigenous Continent”, beskrivs hur mötet mellan de olika civilisationerna pågick under lång tid och hur komplicerade och sofistikerade kontakterna var. I boken ”Början av allt” skriver David Weingrow och David Graeber om de tusentals år av folkvandringar, krig och civilisationsbyggen som föregick den europeiska närvaron på kontinenten. Kråkindianernas försvann inte när den vite mannen kom, de utrotades inte. Däremot förändrades på kort tid deras sätt att leva.
Själv landar jag hos den politiska tänkaren Lea Ypi som ser på hoppet som en brygga mellan idealism och materialism. Det är inte ett straff, men kanske en plikt.
Jonathan Lear förstår Plenty Coups handlande i denna tid av kulturkollaps som att han tillämpade en princip om radikalt hopp. Han förnekade inte dramatiken – tragiken – i förändringen. Kråkindianerna insåg tack var drömmen och deras tolkning av den att förändringen oundvikligen skulle komma, men också att de själva skulle kunna fortsätta att finnas. Hur och på vilket sätt var okänt, och detta okända var de tvungna att möta.
Lear framhåller Plenty Coups förhållningssätt till förändring som ett föredöme. I boken skildras även Lakotaindianernas motsatta strategi av oförsonligt motstånd. Båda folken tvingades ge upp sitt sätt att leva. Men kråkindianernas framtid blev bättre, och införlivades dessutom genom drömmen och tolkningen av denna i en berättelse om vilka de var och var de kom ifrån.
I sommar har jag läst boken ”American Prometheus”, om Robert J Oppenheimer, fysikern som brukar kallas atombombens fader. Det är en bok som påminner om en tid när framtiden för mänskligheten i ännu högre grad än i dag framstod som osäker. På kort tid skapade människan vapen och teknologi som hotade livet på jorden. Det är en bok om en komplicerad person, som valde att ställa sina kunskaper i maktens tjänst. Som liksom Plenty Coups försökte förhandla och kompromissa, som på många sätt misslyckades. Var det rätt förhållningssätt? Mot Oppenheimer ställs i boken Einstein, som valde motståndet och utanförskapet som hållning. Vem valde rätt väg? Spelar det ens någon roll?
Enligt myten var hoppet det enda som fanns kvar när Pandora först öppnat och sedan snabbt stängt asken som hon fått av Zeus. Hoppet är, i denna tolkning, en tröst för människorna. Nietzsche menade å andra sidan att Zeus plan med att ge asken till människorna var att hoppet skulle finnas kvar, men inte som en gåva utan som ett straff, eftersom hoppat tvingar oss att fortsätta och därmed känna smärta. Kant i sin tur talade om individens moraliska plikt att hoppas.
Själv landar jag hos den politiska tänkaren Lea Ypi som ser på hoppet som en brygga mellan idealism och materialism. Det är inte ett straff, men kanske en plikt.
Plenty Coups radikala hopp förutsatte en dröm om framtiden, som förstods och tolkades gemensamt. Det är centralt att påpeka att drömmen inte bara handlade ren överlevnad, utan även bars av en tro på att det nya livet, bortom förändringen, skulle kunna bli meningsfullt och värt att leva. Kanske är det detta som är det verkligt radikala med hans vision, ställt mot dagens hopplöshet och mörker.
