Madonna är fortfarande en underskattad artist
Nu börjar världsturnén för stjärnan som alltid har ansetts ha gått för långt
29 juni 1990, Eriksbergsvarvet i Göteborg.
Madonna öppnar sin första spelning på svensk mark med några korta takter ur debutsingeln ”Everybody” från 1982. Vatikanen kallar turnén för ”en av historiens mest satanistiska shower”.
Beatet glider över till ”Express yourself”. Under den precist sönderrivna kritstrecksrandiga kavajen bär hon en bh formad som två strutar designad av – liksom alla fits under denna ”The blonde ambition tour” – designern Jean-Paul Gaultier. Året innan har Madonna skickat ett handskrivet brev till fransmannen för att för en gångs skull böna och be om någon annans assistans.
Dansarna är klädda i läder och plommonstop, en fusion av Tom of Finland och Alfred Hitchcock.
Efteråt skriver Göteborgs-Postens musikkritiker Bert Gren att ”Madonna lever ut sin sadomasochistiska läggning som om detta vore något normalt”.
Expressens recension har rubriken ”VIDRIGT, MADONNA!”.
Recensenten Måns Ivarsson ”mår riktigt jävla illa” över att Madonna låtsas örfila sina dansare.
På Madonnas senaste singel ”Vulgar”, ett samarbete med Sam Smith, blickar artisten för första gången bakåt, till tiden för ”The blonde ambition our”, och konstaterar ånyo att det finaste som finns är att vara äcklig.
Den världsturné som inleds i morgon på O2-arena i London är en nostalgitripp, en turné av den sorten som hennes generationskamrater förvandlade till bröd redan 1832. Precis som under nittiotalet är Madonna omgiven av kyrktanter.
Det finns flera skäl till att Madonna återvänder till den estetik – den politik – som en gång gjorde henne till driftkucku i väst.
Dels har sångaren Sam Smith nyss riskerat sin karriär (något som verkligen inte borde vara möjligt 2023) genom att komma ut som icke-binär. Madonna har alltid varit bror till den sortens skuggfigurer.
Dels är Madonnas livsverk åter politiskt ansatt: Både från en ung vänstervriden amerikansk kustgeneration som har lärt sig att ”problematisk” är det sämsta du kan vara, och från en högerradikal rörelse som vill vrida världen bakåt.
I 40 år har synen på Madonna varit densamma: ”NU HAR MADONNA GÅTT FÖR LÅNGT”. För tillfället är det tydligen ansiktsoperationerna som är problemet.
Sanningen är att hon förblir underskattad.
Det gäller särskilt hennes första halva av nittiotalet. När konkurrenterna Prince och Michael Jackson går ned sig i rättighetsbråk respektive anklagelser om övergrepp på barn, går Madonna med albumet ”Erotica” och fotoboken ”Sex” längre än någon annan världsartist.
I ”Sex”, som hon publicerar tillsammans med fotografen Stephen Meisel, skriver hon så här: ”Det finns något rogivande med att bli bunden. Det känns precis som när du var barn och mamma spände fast dig i bilen”. Samtidigt flimrar bilder av rimjobs förbi.
I Dagens Nyheter skriver författaren Beate Grimsrud att ”Madonnas sexbok är en total flopp” och att hon inte har en ”speciellt spännande kropp”. I Ellen Rosenzweigs ”The I hate Madonna handbook” från 1994 kan läsaren tröska sig igenom kapitel som ”The Madonna hall of shamelessness” och ”Feminist or slut?”.
Ingen annan konstnär har haft bättre penetrationsförmåga på sin tid
Vi har fortfarande inte tackat Madonna tillräckligt för dörrarna som hon kickade upp för tre decennier sedan. Ingen annan artist har haft större påverkan på sin tids tonåringar. Ingen annan konstnär har haft bättre penetrationsförmåga på sin tid.
När Madonna vintern 1994 gästar ”The tonight show with David Letterman” orsakar hon – för att låna författaren Norman Mailers ord – ”en medial kristallnatt”. Letterman presenterar henne med orden ”hon har sålt åttio miljoner album och har legat med nöjesindustrins största namn”.
Madonna svarar med att be värden att lukta på hennes trosor. Säger ”fuck” 14 gånger. Sablar ned Letterman och konstaterar med avsmak att framgången har gjort honom mjuk. Skämtar om att hennes trånga stjärt bevisar att hon inte dejtat tillräckligt många basketspelare.
Efteråt kastas Madonna till vargarna.
Letterman, rädd om sitt sändningsavtal, kallar Madonna för ”disgusting”. Madonna stämplas som sjuk, smutsig och depraverad.
Det är, vilket nämnde Norman Mailer påpekar i Esquire, som om allt mänskligt förakt som tidigare kanaliserades genom det kalla kriget nu riktas mot Madonna.
Inslaget hade sänkt vem som helst även i dag, när artister främst bedöms efter hur glada de ser ut när de sjunger ”Carpool karaoke”.
Madonna Louise Ciccone kommer till New York från Michigan 1978 med 35 dollar på fickan (”det modigaste jag någonsin gjort”). Hon ”skiter på sig av doften av urin och spyor”.
Mardrömmarna från uppväxten, från åren efter att hennes mamma dog i cancer, har tystnat. Nu drömmer hon mest om punk, om dans, och om disco.
En kväll, på väg hem efter en fotografering, blir en 19-årig Madonna omringad av flera män som tvingar henne att suga av dem på gatan under knivhot. Hon ser våldtäkten som ”ett bevis på att jag inte kunde ta hand om mig.”
Med tiden blir hon ett med stadens subversiva kulturer, skapade av fattiga svarta och queera invånare
Tre år senare debuterar hon som soloartist med ”Everybody”. Madonna rider på New Yorks undergroundscener. Hela världen stavas D.I.S.C.O och runt hörnet väntar housemusikens födelse.
Hon arbetar med det franska discovidundret Patrick Hernandez (”Born to be alive”), Bronx-producenten Jellybean och Chics Nile Rodgers. Såklart inleder hon en relation med tidens hippaste konstnär: Jean-Michel Basquiat. Med tiden blir hon ett med stadens subversiva kulturer, skapade av fattiga svarta och queera invånare. Men i stället för att ta avstånd från uppväxtens katolicism skapar hon en värld där smink, mode och sex jämställs med korset, synden och skammen. Horan är jungfru Maria och jungfru Maria är ett luder.
Hela Madonnas karriär handlar om att erövra läskiga, manliga och otäcka rum. Samtidigt påminner entrén på världsscenen med albumen ”Like a virgin” och ”True blue” om Hollywoods ideal, så som de såg ut på femtiotalet.
Madonna är sensuell, sexig och glamorös. Den tidens feminister hatar i stor utsträckning allt som Madonna står för. De är, med filosofen Camille Paglias beskrivning, ”anti-fashion”. Världens mest inflytelserika feministiska publikation, Ms Magazine, utser 1985 i stället sångerskan Cyndi Lauper till Woman of the year. Typ som att kalla hunden Laika för den första människan på månen.
Madonna är inte först och främst världens genom tiderna största kvinnliga popstjärna. Hon är pop. Andra (Bowie, Jackson, Prince, Astaire) må ha lagt grunden men har aldrig gått lika långt som dottern till Madonna Louise Fortin och Silvio Anthony ”Tony” Ciccone. Ingen annan konstnär – oavsett uttryck – har format 1900-talets slutspurt lika starkt som Madonna.
Dokumentären ”In bed with Madonna” – som följer ”The blonde ambition tour” – innehåller en scen som låter ana någonting hemligt.
Madonna talar direkt till sina dansare:
”Jag bryr mig inte om vad ni har gjort i livet, och jag bryr mig inte om vad ni gör efter den här turnén, men så länge ni arbetar med mig vill jag att ni behandlar alla med vänlighet, medkänsla och respekt.”
Sedan spricker rösten, som om hon vet vad det innebär att inte behandlas så.
