Tidholm är helt enkelt så fruktansvärt bra
Troligen den mildaste misantropen svensk litteratur skådat
Människan är en invasiv art. För ett ögonblick sedan satt hon i grottor och tuggade på rötter, nu bygger hon megastäder. Sett ur djuptidens perspektiv är dock jordlöparen betydligt mera imponerande. Den stirrade på människan med sina svarta ögon när hon föddes och kommer stirra på oss när vi går under.
Nej, detta är inte Fernando Pessoas eller H. P. Lovecrafts filosofi, utan poeten Thomas Tidholms. De senaste veckorna har jag – i stället för att kasta bort mina kvällar på Netflix – läst hans samlade dikter. Tidholm är visserligen uppskattad – hans ”Jordlöparens bok” Augustnominerades 2020 – men inte riktigt så uppskattad som han borde vara. Tillsammans med Johan Jönson, Ingela Strandberg och Göran Greider är han Sveriges bästa nu levande poet.
Tidholms författarskap genomgår just nu en intensiv sensommar, då tidigare teman i författarskapet slår ut som stockrosor. Antagligen beror det på att han börjat syssla med klimatförändringarna, vilket korsbefruktats av hans filosofi om människans obetydlighet i naturen (som funnits med sedan författarskapets början). Själv betraktar jag hans tvillingböcker ”Jordlöparens bok” från 2020 och ”Mänskligheten” från 2022 som de skarpaste diktsamlingarna som skrivits i kategorin ekopoesi. Dessutom de mest djupsinniga böckerna om konstens roll under det sjätte massutdöendet.
han formulerar insikten med en sorts … radikal vänlighet
När jag läste dessa mästerverk var jag tvungen att ställa mig i fönstret och fånstirra på asken utanför bara för att de var så fruktansvärt bra. Av Tidholm kan vi inte bara lära oss – utan verkligen känna – det som romantikern Friedrich Schlegel först satte ord på: människan är bara natur upphöjt till självmedvetande. På det stora hela inte viktigare än insekterna som lever i tarmarna på andra insekter. Kanske rentav mindre viktig.
Men det som gör Tidholm så extraordinär är att han formulerar insikten med en sorts … radikal vänlighet. Han är troligen den mildaste misantropen svensk litteratur skådat.
I dagarna utkommer två böcker av Tidholm. Den ena är en återutgivning, ”Resan till Ugri-la-brek”. En bilderbok om en död morfar, som fått föräldrageneration efter föräldrageneration att hulka i myssoffan. Den andra, ”Hur var det i Söderköping?”, är en ”diktväxling”, eller ett poetiskt kedjebrev, där Lina Ekdahl och Tidholm byter dagsverser. Där ett ord eller en bild hakar i den föregående dikten. Det är bagatellartat – och inte helt lyckat – men charmigt. För i slutändan är det alltid Tidholms röst – som sprider sig invasivt i läsaren – som är den stora kvaliteten. Den som berättar för oss att det är samma sak att förlora sig själv i skogen och att hitta sig själv i skogen.
