Hon är den stora gåtan i ”Den svarta svanen”
Inte förvånande att jurister hjälper kriminella att tvätta pengar
Amira vill börja ett nytt liv. Hon är trött på att som jurist hjälpa kriminella med sina upplägg för att komma undan skatt och myndigheter. Så hon tar kontakt med journalister på dansk tv och är beredd att agera mullvad för att med hemliga inspelningar av sina möten med kriminella kasta ljus över den ekonomiska brottsligheten. Och själva den bärande idén i den dokumentär som blir resultatet är att visa hur samhällets undre värld står i kontakt med den övre – toppadvokater och stora företag - för att bedriva penningtvätt och fiffla.
Det är ett gammalt tema, får man säga; i Brechts ”Tolvskillingsoperan” adlas ju förbrytaren Mackie kniven i slutet av dramat av drottningen.
I söndags gick första avsnittet av dokumentären ”Den svarta svanen” i SVT. Alla fem avsnitten finns nu på SVT play. Men den underliga känslan som uppstår i mig när jag ser denna utfläkning av kriminella och deras hantlangare i den utbildade, övre världen - ett fint advokatkontor är inblandat - är att jag inte blir så upprörd och förbannad som jag trodde jag skulle bli.
Till en del beror det kanske på att brottslighet tråkar ut mig. Brottslingar av alla de slag är för mig föraktliga varelser. Dokumentären är visserligen dramaturgiskt oerhört skickligt utarbetad, med sina dimmiga vyer över Köpenhamn, sina parkeringsgarage och den ibland fladdrande kameran, men det blir långrandigt.
Till en annan del beror min uteblivna ilska på att jag alltid trott att just så här är det: För att tvätta pengar, fixa bluffakturor och komma undan myndigheterna måste de kriminella naturligtvis ha hjälp av den övre världen, mönstermedborgarna, de högt utbildade juristerna. Juristen Amira säger vid ett tillfälle: Det är sådana som mig som brottsbekämpningen borde ge sig på.
I Danmark, och även i Norge, har serien väckt både folkligt raseri och orsakat politiska utspel. Det är helt enkelt något ruttet i den danska staten, för att citera en till dramatiker utöver Brecht. Hur danskarna har det vet jag nog inte riktigt. Men som svensk lever jag i ett land där man i åratal förskräckts över smarta, penninghungriga friskolor som i maskopi med politiker och hela den samhälleliga överheten dränerar oss på våra skattepengar och över exempelvis den utbredda, maffialiknande kriminaliteten i byggsektorn - där de stora huvudentreprenörerna rimligen inte kan vara så oskyldiga som de ger sken av - för att nu inte tala om gängkriminaliteten. Allt detta handlar om pengar, från drogförsäljning och från bedrägerier där ofta en avreglerad välfärd rakt av bjuder in till ekonomisk brottslighet.
Att hantera pengar så att de blir vita kräver en annan kompetens än den som en fjortonårig barnsoldat som knappt kan läsa eller räkna knappast har. Vem fattar inte det? BRÅ har i rapporter redan talat om de många möjliggörare som bistår den kriminella världen. Då och då har toppadvokater som bistått brottslingar dömts. Men problemet är så mycket större: Vårdcentraler som drivs av kriminella? Där är vi ju i dag. Och där har vårt lilla marknadsextrema högerland troligen kommit en bit längre än Danmark.
I fem avsnitt stirrar jag i stället på huvudpersonen, Amira Smajic. Som barn anlände hon som flykting från ett krigshärjat Bosnien till Danmark och hade ingenting. När klasskamrater åkte på charterresor var hon hemma. Så hon bestämde sig för att hon ville tjäna pengar. Hon fick jobb på en revisionsbyrå, inrymd i en villakällare, där hon snart upptäckte att den sysslade med skumraskaffärer. Hon insåg väl hur lätt det var och beslöt sig för att starta egen verksamhet i samma bransch. Där blev hon stor, anlitad av de kriminella. En iskall administratör av olika smarta upplägg.
Hon hade tre bilar, varav en Bentley. Sedan orkade hon inte mer. Riktigt varför framgår aldrig. Kanske för att våldet ständigt lurar runt hörnet i den kriminella världen; en mafioso är som bekant en företagare i beskyddarbranschen som inte drar sig för att konkurrera med hjälp av en revolvermynning.
Den svarta svanen är alltså en avhoppare från den kriminella världen. Eller är hon det? Jag ska inte avslöja hur serien slutar, men kvar efter de fem avsnitten blir gåtan Amira Smajic. Hon har numera gått under jorden.
Nej, jag undrar om ”Den svarta svanen” väcker lika uppmärksamhet i Sverige som i Danmark. Jag själv blev mer upprörd när jag exempelvis läste Marcus Larsson och Åsa Plesners bok ”De gränslösa: en bok om politikers skolaffärer”. Den svarta svanen är sevärd, ja. Men den fångar inte den där känslan så många av oss i dag har att penningen och marknaden tagit över nästan allt. Det är för litet samhällsanalys och för mycket brottslighet i den.
