Mitt liv som skogsmulle
Dagens Gormander
Man behövde bara ett tält och ett trangiakök så var saken klar.
Fatta hur kul det var. Blev man blöt så klev man bara ner i sovsäcken. Med kläderna på. Nästa morgon var man nästan torr.
Vi var skogsmullar. Barnen gick framför oss ut i skogen sjungande Man ska aldrig, aldrig kasta papper. Vi kollade gråsuggor under stenar. Kokade kottar och stekte pinnbröd.
Sot är gott.
Konstigt att skogen var så stor. Tänker på den saken nu när Skogsmulle firar femtio år. Friluftsfrämjandet sätter fart på hela landet. Vi ska klättra i berg, paddla eller knata omkring med finska pinnar, så kallad stavgång.
Friluftsfrämjandet har hundra tusen medlemmar och föddes när nationen blev besatt av frisk luft och sunda vanor. Pappa och mamma gick i riksmarscher för att bli starka och sen bestämde Alva Myrdal att kåkarna skulle vara ljusa och kunna vädras.
Jag blev tvingad att varje vinter åka skidor ute i skogarna söder om Stockholm. Man fick en apelsin och det var vansinnigt jobbigt. Enligt alla psykologiska scheman borde jag därefter ha avskytt apelsiner.
Men det blev tvärtom. Jag älskar apelsiner. En dag ringde Gösta Frohm från Skid- och Friluftsfrämjandet. Det var det året när Gösta uppfann Skogsmulle.
Du ska bli skidledare, Gormander, sa han.
Så förvandlades mitt liv. Allas liv. Jag fick lära mig att åka skidor med stålkant och låg fästpunkt – såna som Stig Helmer har. Man sände mig till fjällen och där var det kurser i hur man klarar sig.
Hur man till exempel gräver ner en grupp i snön när det är storm, tänder ett stearinljus i snögrottan så blir det noll grader, gör små hål så att gruppen får syre och inte kvävs och tar fram trangiaköket och reservprovianten. All nödvändig kunskap för den som vill överleva.
Sen blev jag överledare.
Gösta Frohm sa att jag skulle ha trettio ungar ute i skogen hela sportlovet. Fast lite sorgligt var det för skogen blev mindre. Man blev vuxen och såg när skogen tog slut.
På söndagarna var jag skidlärare och lärde barn och tanter att göra plogsväng i backarna. Bara att ploga, böja sig utåt, hälla vatten ur örat liksom och så svänger skidorna av sig själva.
Sen kom egna barn.
Var fjärde svensk har varit i kontakt med Mulleskolan. Barnen skulle tränas att ropa Hej Kollikok. Det var Skogsmulles hälsningsrop. Barnen blev fältbiologer och miljöpartister.
De lärde sig att kolla gråsuggornas hälsa. De blev del av en internationell rörelse. År 2002 höll man ett internationellt skogs- mulleseminarium på Lida utanför Stockholm och fem år senare en uppföljning i Sankt Petersburg.
Så föddes vår familj i livets mulleskola.
Det finns inget dåligt väder, brukar vi säga till varann. Det finns bara dåliga kläder. Otroligt egentligen hur bra det kan bli.
Doktor Gormander
