”Inte en allmän rättighet att bli publicerad”
Jan Guillou ifrågasätter mitt beslut att avsluta samarbetet med Staffan Heimerson (Aftonbladet Kultur 3 dec). Här några klarlägganden.
Staffan Heimerson fick inte sluta som kolumnist på Aftonbladet för sin kolumn om #metoo. Staffan Heimerson fick sluta för att han, först i en intervju i tidningen Resumé och sedan i enskilt samtal med mig och på direkta frågor, förfäktade sin åsikt att kvinnor ska ses som förnöjelse för männen och att kvinnors upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp inte är att ta på allvar.
När han fortsatt vidhöll den människosynen hade han förbrukat mitt förtroende och jag vill inte ha skribenter som skriver under mitt utgivarskap som hävdar mannens överordning. För mig är den åsikten människofientlig och långt ifrån Aftonbladets värdegrund om allas lika värde.
Vad gäller Hakelius hade vi en dialog om en formulering i en (1) av hans kolumner som jag tyckte var problematisk då jag ansåg att det fördunklade hans text, avhumaniserade EU-migranter och gatubarn. Formuleringarna riskerade att ställa hans övergripande tes om samhällsutvecklingen i skuggan. Jag ansåg hans formuleringar vara problematiska och jag bad honom fundera om han inte kunde formulera sig annorlunda, men ändå få fram sin poäng. Han höll efter en kort diskussion med om detta, justerade sin kolumn, och vi publicerade.
Den typen av dialog om formuleringar är en naturlig del av den kreativa processen på alla redaktioner och förlag. Föga anade jag då att min, av omsorg framförda synpunkt, skulle leda till att Hakelius ömma stilist-tår skulle värka så av stukad stolthet att han valde att lämna oss. Det beklagar jag, för han är en god skribent och stilist.
Aftonbladet ska ha, har alltid haft, och kommer fortsatt ha högt i tak för våra opinionsskribenter och krönikörer. Vi ska publicera ett spektrum av åsikter från höger till vänster. Från värdekonservativa nationalister till globaliseringstörstande nationalstatsförnekare. Den bredden på åsikter ska vi fortsatt ha.
Så till yttrandefriheten, som det viftats med i debatten.
Yttrandefriheten är bland det bästa Sverige har.
Yttrandefriheten ger dig rätten att säga det du vill i de kanaler du själv förfogar över eller bereds tillgång till. Skandera på torget. Starta en tidning. Skriv en bok. Gör en film. Måla ett plakat.
Med tryckfriheten är det annorlunda. Den reglerar att det är jag som utgivare som ytterst ansvarar för att det som jag väljer att publicera följer de pressetiska reglerna. Det jag publicerar måste jag i förlängningen också vara beredd att svara för inför läsarna, Pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, eller i en förtals- eller tryckfrihetsrättegång.
Det bygger också på att jag litar på och tycker att skribenten ställer upp på de gemensamma värden vi på Aftonbladet vill stå för. För i slutändan är det jag personligen som ansvarar för varje bokstav som publiceras i mitt namn. Det är jag som tar straffet. Inte den enskilde skribenten.
Det är det som gör den svenska tryckfrihetslagstiftningen unik. Men det betyder också att det inte är en allmän rättighet att bli publicerad under mitt utgivarskap.
