Politikerna har valt att vissa ska vara hungriga

Av Elina Pahnke

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Det är utpressning att analysera den hungriges politiska inställning utan att samtidigt analysera hungern”, skrev Stig Dagerman i ”Tysk höst”. Och det är politik som gör att vissa går hungriga medan andra alltid har mat på bordet.
I en artikelserie om mat, makt och motstånd sätter sig Elina Pahnke till bords, äter och samtalar med utgångspunkten att hunger inte är slumpartad – och att alla ska äta.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Siv hade inga rynkor när hon dog, och om någon skulle tvivla på att hon var en ovanligt vacker 84-åring finns bildbevis post mortem.

Fotot Lennart visar på sin fru är taget strax efter dödsögonblicket, som inträffade för knappt två månader sedan. Två månader är ingenting om man varit gift i 69 år och medan änklingen äter fil torkar han sina ögon som rinner utan ansträngning. Hans efternamn bestod en gång i tiden av tjugo bokstäver men för att slippa krångla valde han ut sju av dem, Arcombe.

Det här är andra gången han kommer till Helamalmös frukostservering på Nydala.
– Tidigare åt jag alltid gröt hemma. Jag trivdes. Jag flyttar inte omkring, jag har bott i området sen det byggdes. Men det blir så mycket disk…

Runt de lila bordsdukarna samlas områdets hungriga från halv åtta på morgonen och framåt. Det senaste halvåret har de blivit fler. Hit kommer mellan 80 och 130 personer om dagen, för sällskapet, eller för att äta sådant som de inte längre har råd att köpa hem: smör (42 procent dyrare under det senaste året), ost (30 procent dyrare) och kaffe, som ligger på historiskt höga nivåer.

Janne Negovan har besökt frukostserveringen regelbundet sedan den öppnade. För 15 år sedan förtidspensionerades han, 42 år gammal, efter en arbetsplatsolycka.
– Vad ska du göra när olyckan är framme… Det är ingen som har råd att gå och handla. Kaffet kostar sjuttio spänn. Paprika åttio kronor kilot.

Hos den ideella föreningen Helamalmö töms faten med mortadella och ost medan politiker lämnar frågan om hungern till de hungriga.

Statsstyret vill hellre uppehålla sig vid frågan om rikets säkerhet. Hotet kommer nu inifrån, hävdar regeringen. Ulf Kristersson vill inte tala om de ökande antalet människor som infinner sig vid det gemensamma frukostbordet på Nydala. Han är upptagen med att fördöma de hungrigas handlingar.

”Man analyserar; i själva verket är det utpressning att analysera den hungriges politiska inställning utan att samtidigt analysera hungern”, konstaterade författaren Stig Dagerman i mitten av förra seklet. Han hade klivit av tåget i efterkrigets Tyskland, och mötte en utarmad befolkning som varken haft tid att reflektera över freden, eller vad som var moraliskt riktigt. De var fullt upptagna med att försöka hitta mat.

Våren 2023 ligger inflationen på drygt 12 procent och allra dyrast är det att vara fattig, ändå beskrivs inflationens prisökningar som en sorts naturfenomen. Alla drabbas men ingen drabbar. Att somliga sörjer sina spabad medan andra rationaliserat bort halva kostcirkeln blir på så vis bara en gradskillnad i en kris som sägs vara gemensam. Frågar man riksbankschefen Erik Thedéen, som själv har en månadslön på 262 000 kronor, är hungern främst att betrakta som en förhandlingsfråga. I en intervju uppmanade han nyligen vanligt folk att “inte acceptera de högsta priserna utan gå till dem som erbjuder lägre priser”.

Med en sådan utgångspunkt är det enbart positivt att det bildats en kö utanför Stadsmissionens så kallade sociala matbutik, Matmissionen, innan den ens hunnit öppna. Hit kan den som lever på en inkomst under 12 163 kronor söka sig, och den som lever på försörjningsstöd eller Migrationsverkets dagersättning. Här kostar brödet bara tolv kronor men det är bakat för en vecka sedan. Trycket på butiken är högt och butikschef Maria Kratz Larsen är rädd att de snart kommer behöva bromsa möjligheten att ansöka om medlemsskap. I dag har de 4374 medlemmar.

Kunderna trängs vid grönsakerna. Ingen är särskilt sugen på tetrapacken med äggersättning som finns i överflöd eller de ätbara juldekorationerna. Här rabatteras fyra pepparkaksdegar ut för tio spänn och för femtiolappen kan man få ett alla hjärtans dag-kit med både lotion och tvål. Det är den 15 februari i dag.

Varorna består av svinn från de stora matkedjorna, där produkter köps in i överflöd eller kasseras vid mindre skador. Mataffärerna har gjort storvinster under det senaste året. Ica Maxi i Malmö gick med 21 miljoner med vinst, men ägaren Fredrik Grindmark vill inte låta sig bli intervjuad jag hör av mig till honom.
– I bland tittar jag på min matkasse, 400 kronor kostar den, fast jag knappt köpt någonting. Hur kan det vara så? frågar Sara Ghanbari. Hennes man, Reza Youssefi, går tätt efter henne när hon varsamt väljer varor; tre brödlimpor, lime, aubergine och koriander.

Han jobbade tills han var 67, hon tills knäna gick sönder och behövde opereras, ändå räcker pengarna knappt till det dagliga. Det här är deras första besök på Matmissionen.
– Allt har gått upp. Elen, hyran… Nuförtiden stannar vi mest hemma. Det händer att jag går förbi restauranger, och tittar på alla människor som sitter där.

Sara Ghanbari lyfter ut en multivitaminjuice från en hylla som i övrigt gapar tom och sätter tillbaka den igen.
– Det gör mig ledsen, säger hon.

Allt fler barnfamiljer har börjat söka sig till Matmissionen och handlar man ensam är man fattigpensionär likt kvinnan som passerar mig. Även hon är stolt över att vid första anblick ligga någonstans vid pensionsgränsen men i själva verket fylla åttio plus. Det är kokosfettet jag smörjer mig med dagligen, förklarar hon. Hon berättar gärna om allt utom sitt namn. Varannan dag förbereder hon mat för två dagar framåt och äter samma sak till frukost, lunch och middag. Kokt korv blir det ofta. I somras, när hon besökte den subventionerade matbutiken för första gången, skämdes hon.
– Sen insåg jag att det är regeringen som ska skämmas.

Ingenstans är hungerns politik mer närvarande än i Malmö, där vart fjärde barn lever under fattigdomsgränsen och därför inte kan koncentrera sig i skolan.

Här vittnar skolrestaurangerna om barn som sällan ätit frukost och som passar på att ta större portioner före och efter helgen. Det visste det politiska styret när de innan jul kom med beskedet att skolmaten skulle utsättas för besparingar. Om kommunstyret skäms är de bra på att dölja det. Sara Wettergren (L), kommunalråd för skola och utbildning, sitter i samma stadshus som för några veckor sedan besöktes av några “fönsterputsare” – aktivister från nätverket Malmöskolor mot nedskärningar, som radat upp sig med trasor i händerna och gnuggade politikernas fönster som en symbolisk handling. De vill ha insyn i budgetprocesserna.
– Effektivisering är sunt men besparing är inte roligt, säger Sara Wettergren.

Efter massiv kritik backade kommunen och skolmaten tillåts nu spräcka budgeten, men skolorna kommer fortfarande göra stora nedskärningar. På Sara Wettergrens kontor står Nicolas Lunabbas bok, den som handlar om fattiga barns bristande möjligheter. Själv tjänar hon 81 650 kronor i månaden, men ser ingen konflikt mellan sin egen lön och sin makt att besluta om huruvida fattiga barn ska få äta.
– Jag sitter väldigt sällan och tänker på vad jag tjänar i förhållande till vad jag gör. Jag ska se till att så många som möjligt klarar gymnasiebehörighet och det jobbet tar jag på största allvar, säger Sara Wettergren.

Kommunalrådet kan inte bära alla malmöbors hunger på sina axlar, säger hon. Ingen annan kommer heller kliva fram och hävda sig vara ojämlikhetens avsändare. Det skulle nämligen innebära att man behövde konfrontera systemet som sådant; fattigdomen som en avsikt snarare än en olycklig konsekvens.

Vad hade hänt om hungern adresserades som konfliktens kärna? Om utgångspunkten var att maten måste komma först, sedan moralen, som dramatikern Bertolt Brecht uttryckte det. Ledtråden finns i dagens första mål mat. En gång i tiden var just frukosten kärnverksamhet hos en rörelse som saknade medborgerliga rättigheter.

I USA, i slutet av 60-talet, uppfann den socialistiska organisationen Svarta pantrarna, som kämpade för svartas rättigheter, ett särskilt recept för samhällsförändring: ägg, bacon, pannkakor, juice och mjölk.

Varje dag steg Cleo Silvers upp klockan fyra på morgonen för att samla ihop mat från lokala butiker och hämta de barn i området som deltog i Svarta pantrarnas frukostprogram, som fanns i ett 40-tal städer. Hon var 20 år då, i dag är hon 76, och när hon kopplar upp sig på videolänk från Memphis, Tennessee, är hon nyvaken. Bredvid sig har hon sin man Ron, som hon lärde känna efter att han gett henne ett osedvanligt välskrivet och radikalt flygblad på en föreläsning.

Bredvid sig har hon också en banan men annars äter hon inte särskilt mycket till frukost.

För drygt 50 år sedan serverade hon områdets barn deras första måltid, samtidigt som de fick lyssna till lektioner om svart historia. Sådant lärdes inte ut i skolorna.

Grundtanken var följande; en hungrande människa kommer inte ha ork att göra motstånd. Eller med Stig Dagermans ord: “Hunger är ju en form av otillräknelighet, inte bara ett fysiskt men också ett psykiskt tillstånd som ger ytterst liten plats åt de långa tankarna”.

Mättnadens konsekvenser var följande: FBI beskrev Svarta pantrarna som det största inhemska hotet i USA.
– De förstörde våra tidningar, gick till kyrkorna som gav oss mat och sa att vi var terrorister. De följde efter oss individuellt och profilerade våra svagheter. I mappen om mig stod det att jag var en trevlig tjej med mörk hy, men att jag hade blivit förledd.

Skillnaden, säger Cleo Silvers, mellan frukostprogrammet och en välgörenhetsorganisation, var att de inte enbart försökte kompensera för statens brister. De ville förändra samhället.
– Kapitalismen fungerar genom att hålla vissa människor hungriga. Det är ett korrupt sätt att bedriva ett samhälle. Frukostprogrammet exponerade orättvisorna, säger hon.

Under våren 2023 fortsätter de svenska priserna att stiga bortom inflationsgränsen. Matkedjorna fortsätter att dela ut vinst till sina aktieägare och Sverige har en statsminister som inte har någon plan för hur befolkningen ska bli mätt, men däremot en rad nya ord för de fattiga. Nu kallas de inhemska terrorister. Det har aldrig varit hungern som oroar makten – det är mättnaden som hotar dem. Själv har jag ett nytt namn för regeringen: matförnekare.

På Helamalmö fortsätter tallrikarna att fyllas. Frukosten är en del av deras basverksamhet, men de vägrar se sitt arbete som enbart kompensatoriskt. De försöker också bygga ett samhälle där tillgången till mat inte är synonymt med tillgången till makt.

Aina Gagliardo, som arbetar här, repeterar organisationens motto. Det är samma som Brechts.
– Maten före moralen.

Jag hämtar en egen macka, med vitost, gurka och örtsalt, och får sällskap vid bordet av en åttaårig flicka.

Hon sätter sig bredvid mig och visar tecknet för sitt namn med händerna, N.

Hennes pappa jäktar runt frukostbuffén med försenad blick, och inte blir det bättre av att han återvänder med en ostsmörgås fast N bett om skinka. Flickan håller mackan platt framför sig som en bricka i handen, besviket.

Det är bara för pappa att börja om, återvända med rätt smörgås och sedan är det ciao, dags att dra till skolan.

Pensionärerna småpratar med varandra, de har inte bråttom någonstans och hinner äta både fil och dubbelmacka.

Klockan är åtta noll två och alla är bjudna till frukostbordet.

Ute blåser den skånska vinden.

Februaris blöta ögon rinner ner över dagens första måltid.