Konsten behöver inte AI – bara mänsklighet
Hur komplex och kapabel tekniken är spelar till slut ingen roll
Det är möjligt att Malte Persson har rätt om porren.
I Expressen förutser han hur content-jättar som Storytel snart kan komma att massleverera AI-producerade erotiska noveller, på bekostnad av andra, människoskrivna, texter.
Tekniskt sett är det naturligtvis en smal sak i dag. Men den grupp som upphetsas av robotskapad erotik är troligen begränsad. På samma sätt som de porrsajter som jobbar med rörlig bild knappast lär kassera människoporr till förmån för AI-ritade klipp. För själva snusket är inte det relevanta. Det är mänsklig närvaro (eller i vissa fall mänskligt omänsklig sådan) som räknas, hur vedervärdigt slutresultatet än blir.
Malte Perssons text knyter an till och går delvis i polemik med Lena Anderssons resonemang om AI i SvD. Andersson beskriver fint alla de olika mänskliga processer som gör AI:n begränsad som berättare, uttolkare och kännare. Jag nickar instämmande när jag läser den: ”Utsagor är således aldrig bara sin yta, utan är infattade i ett meningsskapande värderande på samma sätt som ett fönster är infattat i en vägg för att fungera som fönster”, skriver hon.
Vad hon förmedlar i sin text är varför människan, genom sitt meningsskapande, sina egenskaper och brister, är överlägsen roboten när det gäller berättande. Och det gör hon skickligt.
Det som trots allt är värt att tillägga är att detta inte spelar någon roll.
Om en AI diktar samma fras saknar den allt värde. Allt
För inom berättandet, konsten, alla kulturuttryck, är överlägsenheten sekundär. Kapacitet är inte ett kvalitetsmått. Själva värdet sitter i det mänskliga och vår vilja att kommunicera med och knyta an till, eller rentav skapa distans till och förskjuta, varandra. Förmågan hos AI är därför ointressant när vi talar om till exempel romanskrivande, trots att förmågan hos den mänskliga romanförfattaren är helt avgörande.
Litteraturen kanske inte är särskilt lik idrotten men frågeställningen är ändå överförbar. Är ett hundrameterslopp i OS lika spännande om vi ställer en Tesla på banan och konstaterar att den tar sig i mål snabbare än Sha’Carri Richardson? Är bilens kapacitet ett hot mot friidrotten?
Jag läste Kjell Espmarks ”Hemfärd till glömskan” i går. Han skriver, i en av dikterna:
”Värre var att jag nästa morgon/hade en känsla av att i fyllan/ha förödmjukat min tös igen.”
Så mycket ryms i de där orden, trots att de och hela diktsamlingen är enkla och okomplicerade. Om en AI diktar samma fras saknar den allt värde. Allt. Därför att konst aldrig kan vara något annat än mellanmänsklig.
Konsten kan förhålla sig till vad som helst och använda alla till buds stående medel och verktyg. Den behöver inte vara sann och den får gärna vara manipulativ eller lögnaktig. Också med hjälp av AI. Som när Laurie Anderson i sitt verk ”Axels resa” (visas på Moderna museet till och med 3 september) med hjälp av AI skapat ”fotografier” från sin svenske farfars utvandring till Amerika. Axel har funnits på riktigt, men några fotografier har aldrig existerat innan AI:n skapade dem. Bilder som hamnar farligt nära den uncanny valley där något är så oerhört likt det mänskliga, men ändå inte riktigt, att det känns ännu mindre äkta än en mindre realistisk teckning eller målning hade gjort. Men visst är det ett effektivt bruk av AI, eftersom det som kommer ut är ett resultat av vad Anderson matar in. Alltså det mänskliga.
Det är en otroligt banal insikt. Men i den diskussion om AI, medvetande och skapande som tar så stor plats just nu saknar jag ofta det perspektivet, framför allt när samtalet förs på kultursidorna. Det är därför jag sympatiserar med Lena Anderssons ansats och text.
Att Malte Persson pekar på en möjlig utveckling, på det materiella – hur pissigt vår ekonomi fungerar – och vad som kan komma att kramas ur AI-maskineriet i jakt på intäkter är viktigt. Men i det spanandet, riktigt eller ej, fattas den helt avgörande synen på skrivandet som ett skapande vars existensberättigande bygger på att kommunikationen äger rum mellan människa som både avsändare och mottagare. Det handlar inte ett dugg om huruvida det är bra eller dåligt.
Konsten, som kommunicerande verksamhet, förutsätter en gemensam idé om att utbytet människor emellan inte kan ersättas av något annat
Persson ser, och vänder sig emot, vad han menar är ett önsketänkande om att kvalitet ska vara viktigare än kvantitet. Visst är det fåfängt, i relation till marknaden, till politiken eller samhällsutvecklingen i stort. Men om det är ett önsketänkande också om konstens faktiska värde har fokus flyttats på ett sätt som ingen skapande person bör ställa upp på. Från vad som är bra till vad som ”funkar”.
Det är förresten så att det AI-producerade inte ens då är med i matchen. En ”Nedstörtad ängel” helt författad av AI under sju svåra år är fortfarande inte i närheten så läsvärd som paret Grimwalkers närmast fabriksproducerade prosa, trots att deckarmakarna levererar ett 15-tal titlar per år, utan några egentliga stilistiska ambitioner.
En stor del av AI-debatten har rört sig kring huruvida en AI kan äga ett medvetande eller ej. Professor Ulf Danielsson säger (ungefär) nej. Filosofen Torbjörn Tännsjö säger joho! och tillägger att vi måste bita i det sura äpplet och inse att människan inte är unik.
Jag är inte rätt person att döma av vem som har rätt i medvetandefrågan. Kanske inte heller i frågan om pornografins framtid. Men jag är fast och fullt övertygad om att allt konstnärligt skapande vilar på idén om att människan just är unik.
Konsten, som kommunicerande verksamhet, förutsätter en gemensam idé om att utbytet människor emellan inte kan ersättas av något annat. I alla fall om uttrycken ska fortsätta vara intressanta. Om det ska finnas någon som helst anledning att fortsätta.
