Inte klimatförnekare men problemförnekare
Regeringens utredare verkar räkna med att MP och SD snabbt kan enas
Det började med en muttrande utläggning när regeringens utredare, John Hassler, skulle presentera sina förslag på förändrad klimatpolitik på onsdagen.
Hassler tycker sig ha fått orättvis kritik i mainstreammedier och säger att han inte gillar vad han kallar ”de bokstavstroende” inom klimatpolitiken. Det vill säga såna som kritiserat honom.
Och jag tänker när jag lyssnar att det kanske har varit lite ogeneröst mot honom. För i hans utredning är åtminstone grundpremissen tydlig och rimlig: Världen måste snabbt nå nettonollutsläpp av koldioxid, det måste bli dyrare att använda fossila bränslen, det är rätt att alla utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser i praktiken kommer att förbjudas inom tung industri inom ett par decennier. Han ställer sig bakom klimattullar, högre skatt på fossildrivna fordon och vill se mer vindkraft byggas genast.
Det är också bra att John Hassler efterlyser konkretion – och kritiserar de tidigare målen (och den tidigare regeringen) för att inte ha varit tillräckligt specifik: ”Målet ’jag ska bli en bättre människa’ fungerar inte, men regeln ’jag ringer min mamma minst en gång i veckan och donerar 100 kronor i veckan till välgörenhet’ kan göra det”, skriver Hassler.
Så sant. Men det gör de flesta av hans egna förslag desto mer provocerande. För här är det anmärkningsvärt vagt och undfallande. Det mesta hänger i luften och ska omprövas – nästan allt ska skickas tillbaka till Miljömålsberedningen, den grupp där alla riksdagens partier tillsammans med experter finns representerade. Hassler sätter hoppet till dem, att samtliga riksdagens partier där ska enas om en ny och jättebra och jätteeffektiv klimatpolitik som ingen är emot.
Så här låter det:
”Uppdra åt miljömålsberedningen att uppdatera de svenska klimatmålen” och ”Uppdra åt miljömålsberedningen att omarbeta etappmålet för 2030” och ”Uppdra åt Klimatpolitiska rådet att också analysera vilka åtgärder som krävs för att Sverige ska klara övergången” och ”Uppdra åt Miljömålsberedningen att formulera som ett överordnat mål i den svenska klimatlagen att Sverige ska verka för ett politiskt, ekonomiskt och socialt legitimt ramverk för en ambitiös klimatpolitik på EU-nivå”. Och så vidare. Allt ska upp på bordet – igen – och omförhandlas. Och när det skett kommer allt bli kanon.
Här finns också en del naiva drömmar: Bio-CCS nämns om och om igen som en viktig lösning. Detta trots att den typen av storskalig koldioxidinfångning som här förespråkas, som Ulf Kristersson (M) tidigare pekat ut som avgörande och som även IPCC desperat lutar sig emot, inte finns i någon stor skala. I Sverige knappt alls. Globalt har det mest blivit en projiceringsyta för fantasier om att klimatfrågan kan trollas bort utan att vi behöver göra så stora avkall som annars (i verkligheten) krävs.
En annan dröm är den om att tillväxten ska fortgå, inte bara i det globala syd utan också i de rikaste av västländerna. Hassler slår fast att konsumtion och tillväxt inte behöver minska särskilt mycket – bara utsläppen.
Trots att han konstaterar att tillväxt och konsumtion hänger ihop med utsläpp menar han att det här kommer att gå ganska lätt att lösa: ”Det finns en väg till omställning som inte behöver vara särskilt kostsam”, skriver han.
Kanske är det den vägen Sverigedemokraterna och Miljöpartiet snabbt ska komma på och enas om i Miljömålsberedningen, för i Hasslers utredning är den svår att hitta annat än som någon annans uppgift, någon annans problem.
