Acceptera den dystopi du inte kan förändra
Det bästa du kan göra som ung i dag är att ta till dig domedagskulturen
“Artificiell intelligens är den mest revolutionerande tekniska utvecklingen sedan internets födelse och kommer förändra hur vi lever, arbetar och kommunicerar", skriver Bill Gates i ett blogginlägg. Hädanefter kommer alla samtal handla om AI och var du än vänder dig kommer du mötas av killar som förklarar vilka jobb som försvinner först och vilka åtgärder som behövs för att AI-monstret inte ska sluka oss helt.
Lyssnar man till de mest dystra framtidsscenarierna lär alla Hilma Af Klint-affischer som hänger i tusentals hem bytas ut mot Sigge Eklunds frånstötande AI-porträtt (om man är dum nog att betala 300 dollar för ett sådant). Risken är att AI inte enbart effektiviserar cancerdiagnoser och ”Gift vid första ögonkastet”-summeringar utan även lockar mänskligheten närmare avgrunden, och som vanligt kan de flesta av oss inte göra något åt saken.
Siffror från Ungdomsbarometerns senaste årsrapport visar att endast en av fem tillfrågade unga mellan 15 och 24 år anser att samhällets framtid ser ljus ut. Samtidigt har andelen som tror sig kunna påverka sin egen eller samhällets framtid minskat. I en podd med den amerikanska AI-forskaren Eliezer Yudkowsky får han frågan vad han vill säga till dagens unga som oroar sig över utvecklingen. Han svarar ungefär: “Lägg inte din lycka i framtiden, fokusera på här och nu”. Inte som ett löfte om att allt kommer bli bra, eller som uppmaning att ta vara på den ungdomliga odödlighetskänslan. Snarare som en varning om att framtiden är en “black box”, där oförutsägbara faror ruvar. En artificiell intelligens som överlistar den mänskliga hjärnan och tvingar oss till underkastelse är bara en av dem.
Man kan tycka att dagens unga borde vant sig vid kriser och katastrofer vid det här laget. Om inte av verkligheten så via kulturen, där intresset för dystopier aldrig sinar. Författaren och historikern Peter Englund menade för något år sedan i DN att mängden dystopier som produceras och konsumeras kan göra oss paralyserade, eller blinda för problemen mitt framför ögonen på oss. Men att undvika tankar om framtiden, bara för att den är oviss, gör ingen gott. I stället borde man stilla ångesten genom att se, läsa och lyssna på varje mörkt framtidsscenario man kan komma över. Bara då kan nutiden kännas mindre klaustrofobisk.
Domedagen har alltid uppehållit föreställningsförmågan och fört vidare kristna ideal om att göra gott här och nu, för att inte straffas vid ett senare tillfälle. Och även om serier som ”The Last of Us” och ”Severance” mer liknar sci-fi än sannolika framtider kan de fortfarande fungera som den bästa formen av kognitiv beteendeterapi. Snarare än som moraliserande varningsklockor som ingen ändå lyssnar på.
Jag ber om ursäkt för min existentiella hopplöshet, men att till exempel läsa Kazuo Ishiguros “Klara och Solen” eller Fríða Ísbergs “Märket” kan skänka ett märkligt lugn, om man tillåter sig själv att acceptera det värsta av framtidsscenarion i stället för att skrämmas. Man kan till och med lyssna på Storytels nyproduktion av Orwells ”1984”, om man så vill.
Däremot finns det inget som slår serien ”Black Mirror”, som hade premiär 2011. Inget på tv har varit så ångestframkallande sedan dess, troligtvis för att några av de scenarion som målas upp redan finns i verkligheten. Bland annat de sociala kreditsystem som implementerats i Kina, där en AI till exempel kan sänka din kredit med hjälp av biometrisk identifiering om övervakningskameror ser dig gå mot rött. Nu verkar det i och för sig som att EU i sitt nya lagpaket “AI Act” inte kommer tolerera den typen av användning. Men i dystopierna vinner aldrig de goda.
Eliezer Yudkowsky vill inte uppmuntra unga att delta i massaktioner för att göra motstånd, eftersom han knappt själv vet hur han ska göra det. Men ansvaret får inte förflyttas till individnivå, som det så ofta gör när man efterfrågar mobilisering. Att “ingen kan göra allt men alla kan göra något” är en felaktig maktanalys och en lögn. De flesta av oss kan inte göra ett skvatt åt diverse samhällsutmaningar även om vi vill det. Att intala människor något annat är att inte kunna skilja på teori och praktik och förflytta ansvaret från dem med faktiskt makt.
Den röst man placerade i valurnan i september har aldrig känts så klen som nu. En del tar sin frustration och sätter sig på E4:an. De flesta gör ingenting. Anna Andersson frågade sig här i Aftonbladet om alarmistisk rapportering om klimatkatastrofer eller AI kan resultera i att läsaren avtrubbas. Men kanske kan en förlikning med hopplösheten göra mer gott än ont, eftersom det i viss mån avspeglar gemene mans faktiska påverkansmöjligheter.
Tills det förändras kan acceptans vara det bästa för själen. Ur den kanske det riktiga motståndet kan gro. För oavsett mängden domedagsscenarier verkar människan inte vara tillräckligt smart för att välja en annan väg än den som leder käpprätt åt helvete. Vare sig det kommer till plastpåseskatt, fred på jorden eller självmedvetna robotar. Pengar och välstånd väger tyngre än ett potentiellt helvete.
Det som i stället behövs är tolvstegsprogrammets bön: “Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.”
Om man ställer sig frågan: kan jag förhindra att ozonlagret smulas sönder, att Putin har mindervärdeskomplex och att AI-företag kapplöper om den nya månlandningen. Om svaret är ja, börja jobba. Om svaret är nej är det bättre att du ägnar dig åt något annat. För ångesten över framtiden räddar dig inte från den.
