Nu är även terapisoffan en arena för tillväxt
Kanske är Jonah Hill ett misogynt arsle – kanske ett perfekt kapitalistiskt subjekt
Vad hade hänt om jag sa att jag inte vill vara tillsammans med nån som är för slampig på sociala medier? Låt oss också säga, för att slänga in någonting mer i mixen, att jag bestämde att min tjej inte får träffa folk som verkar lite lätt psycho.
De flesta hade nog tyckt att det var misogynt och kontrollerande. Men om jag istället lindade in kraven i en känslomässig självinsikt om att detta faktiskt var mina behov, och att de i sin tur är resultatet av tidigare smärtsamma erfarenheter, då hade det möjligen dröjt lite längre innan någon outade mig som helt sjuk i huvudet.
Detta hände faktiskt, fast mellan några andra (jag är inte helt sjuk i huvudet). I somras läckte skådepelaren Jonah Hills exflickvän flera sms han hade skickat till henne. Hon, som är surfinstruktör, fick inte lägga ut lättklädda bilder, arbeta som modell eller hänga med labila tjejer.
So far ingenting nytt under patriarkatets sol. Det som däremot stack ut, och som gjorde händelsen så omdiskuterad, var språket Jonah Hill använde. Skådisen, som just släppt en film om sin terapeutiska resa, hade anammat psykologens myndiga ton för att lägga sig i saker han uppenbarligen inte hade något med att göra. Händelsen satte igång en diskussion om fenomenet “therapy talk”, terapisnack – alltså hur vissa använder sin inre resa som ett sätt att kontrollera andra.
Man söker en psykolog och finner en själ. Man är besviken
Nu har visserligen terapisoffan aldrig varit en plats som upplöser makten. Historiskt har det varit tvärtom – psykologer har använt sin position till att avgöra vem som anses vara en samhällsfara, vem som är frisk och vem som är galen. Om dåtidens hysterikor kan vittna om sin tids misogyni, så skvallrar dagens patienter om något annat. I den här ekonomin, där allting blivit säljbart, är själslig utveckling överflödig om den inte kan omsättas till någon form av kapital. Man söker en psykolog och finner en själ. Man är besviken. Vad är all smärta till för, om den inte kan användas till något?
Själv har jag inte satt mig i någon terapisoffa men jag inbillar mig att man måste vara förberedd på att bli totalt mosad. Det är kanske gott nog för någon som vill växa som människa, för sin egen skull och andras, men tröstar föga om man är inställd på att terapisoffan ska bli ytterligare en arena för tillväxt.
Jag vet ingenting om Jonah Hill, kanske är han bara ett misogynt arsle. Eller så är han bara ett perfekt kapitalistiskt subjekt, som sneglar uppåt istället för inåt, som hellre identifierar sig med den auktoritet som för ögonblicket sitter framför honom än att konfrontera sig själv som vanlig dödlig. Kanske är han bara en kund i ett kundsamhälle. Kanske vill han bara ha valuta för pengarna.
