Dansk kultur mindre provocerande än svensk
Martin Aagård Kulturdebatten på andra sidan sundet handlar bara om invandring
Konstmarodören Dan Park, 46, som nyligen dömts till fängelse i Malmö tingsrätt för hets mot folkgrupp är på tapeten igen.
Jag har sagt vad jag tycker tidigare.
Domen var rättvis. Park har envist provocerat gränsen för det fria ordet genom att uppvigla mot judar, mörkhyade och tydligt namngivna personer.
Och lagen om hets mot folkgrupp är konstruerad för att dra gränsen vid just uppvigling. Vilket är en mycket bättre lösning än att som i till exempel Österrike och Danmark förbjuda ”blasfemi”. Båda lagarna syftar till att skydda minoriteter, men bara hetslagen har en analys av vad offentlig aggression mot minoriteter kan leda till: uppvigling. I slutändan våld.
Att förhindra religionskritik är inte en lag som passar ett modernt samhälle.
Domen har överklagats till Hovrätten, Park är för tillfället på fri fot men debatten vägrar dö. Expressens kulturredaktör Karin Olsson har i veckan pratat med danska journalister som undrar varför konst av Dan Parks typ inte är tillåten i Sverige. Hon skrev en artikel där hon tar avstånd från Park men ifrågasätter lagen om hets mot folkgrupp.
Jag har själv fått samma frågor i det danska debattprogrammet Deadline där jag mötte liberalen Jacob Mchangama som menade att Sverige inte kan hantera provocerande konst.
Det är minst sagt absurt att mötas av dessa anklagelser från just Danmark.
Dan Park är nämligen en svensk konstnär. En väldigt svensk konstnär dessutom. Det finns få motsvarigheter utomlands. Framförallt i Danmark är den subkultur han verkar inom helt okänd.
Sanningen är den att just svenska konstnärer varit ledande inom en rörelse där extrem provokation och attacker mot det politiskt korrekta varit ledstjärnor sedan tidigt 80-tal.
Visst kan man sortera in Dan Park bland 68-rörelsens svenska provokatörer som Lars Hillersberg och Kjartan Slettemark, men det är idéhistoriskt missvisande. Hans collagekonst kommer nämligen ur den direkta reaktionen på hippierörelsen.
Under tidigt 80-tal började en antihumanistisk revolt ta fart inom populärkulturen. Det var den andra vågens punk, den vi kallar hardcore. Ett nihilististiskt uppror som gick långt bortom det som dittills kallas punk – Sex Pistols, Ramones, Ebba Grön – musik som verkat i pendelrörelsen mellan dåtidens kommersiella skivbolag och proggens antikommersialism.
Den nya vågen ville skapa musik som var olyssningsbar och osäljbar, med en symbolik som var grotesk. Nazism, fascism, våld, kadaver och självstympande ställdes mot blomsterbarnens utlevande självförverkligande.
Och Sverige var tidigt ute. Band som Crude SS, Anti Cimex formades 1980-1981. Redan 1983 togs steget mot en ännu mörkare populärnihilism när Bathory, det allra första black metal-bandet startades i Stockholm.
Den antihumanistiska provokationen skulle bli en viktig ideologisk underström i 1980-talets popkultur. Något samlande namn fanns inte, finns inte, i brist på annat pratades det om ”underground”.
Men den dokumenterades av många. 1987 slogs skinheadfanzinet Skin Magazine och hardcorefanzinet Dead or Alive samman till tidningen Flashback Magazine som intresserade sig för samtida favoritämnen som självmord, droger, Aleister Crowely, IRA, Church of Satan, William S Burroughs och allt annat som kändes som en antites till proggrörelsens världsförbättrande ambitioner.
Magasinet var början på den superliberala internetplatsen Flashback Forum som lanserades 1996 där alla som var intresserade av samhällets baksida kunde hitta nya kompisar. En plats som blivit en viktig del av den svenska yttrandefrihetens historia.
Det är ur detta konsekventa krig mot det politiskt korrekta Dan Parks konst kommer. Han var själv verksam i Umeås hardcorescen i början på 90-talet. Redan då äcklade han sin omgivning.
Det är väldigt orättvist att jämföra dåtidens svenska populärkultur med dansk. Du blir tvungen att nämna namn som Kim Larsen, Sort Sol och Shu-bi-dua. Bristen på intressant dansk populärkultur och provocerande konst är allmänt känd. Det mest upprörande som kommit från Danmark är väl King Diamond.
Så att påstå att Dan Parks konst inte är tillåten i Sverige är ungefär som att hävda att starköl på lunchen är förbjudet i Danmark.
Jag inser att alla självutnämnda danska riddare för yttrandefriheten nu gäspar och tycker att det här är ju helt oväsentligt och dessutom tråkigt. Konst, subkultur, hallå… vi pratar ”yttrandefrihet” här.
Det är begripligt.
Låt er inte luras av de danska kulturdebattörerna. De har inget som helst intresse för svensk undergroundkonst eller konst överhuvudtaget. Den danska kulturdebatten har för tillfället mycket lite med kultur att göra. Den handlar i grunden bara om invandring.
FOTNOT Efter att texten publicerats har läsare med punkkunskaper påpekat att Sort Sols tidiga år (då de bland annat gick under namnet Sods) var synnerligen mycket mer radikala än de sena. Som bevis anförs bland annat denna spellista. Håll till godo!
