”Kände mig som en hunsad hund”
Lena Anderssons hyllade uppväxtroman är en skildring av levda klassklyftor
FÖRFATTARPORTRÄTTET. Hon är i gott sällskap med August Strindberg och Elin Wägner.
Lena Anderssons förortsskildring ”Var det bra så?” har valts till årets bok i ”Stockholm läser”.
– Det beror nog på debatterna om barnfattigdom och segregation.
”Som Ebba Grön fast i bokform”. ”Ett kulturhistoriskt storverk”. Romanen ”Var det bra så?” fick många lysande recensioner när den kom.
Den handlar om Lotta Svensson som lever i en förort till Stockholm under 70- och 80-talen. Tillvaron är torftig, begränsad och utan framtidstro. Bokens Lotta har lånat mycket av författaren själv, som växte upp i Tensta.
Hur märktes klasskillnaderna?
– När någon bara hade ett par byxor, eller möjligen två – för att de var köpta på samma rea. När kläderna var lite trasiga och nötta. I omvårdanden av vissa, att de fick klara sig själva mycket och vara ensamma hemma. Att det kanske fanns missbruk i familjen, minns Lena Andersson.
Hon har gjort en lång resa. I dag bor hon i Stockholms innerstad, hon är högutbildad, kolumnist i Dagens Nyheter och författare. Att ord är hennes levebröd märks – det här är en kvinna som är van att resonera och formulera sig.
Har du revanschkänslor?
– Nej, det är bara destruktivt. Jag har inte haft några förväntningar på livet alls. Jag är bara glad att jag klarat mig så bra och får hålla på med det jag älskar. Min enda plan var att inte göra något jag mådde dåligt av, och att leva så olyxigt jag kunde för att ha råd att läsa, studera och skriva.
”Klyftorna förstärks”
I en hemsk scen i boken är Lotta hos syo-konsulenten. Lotta är väldigt duktig i skolan och har kommit på att hon vill bli filmkritiker. Men nej. Syo-konsulenten hävdar att det är omöjligt. Mötet är taget ur verkligheten.
– Hon tyckte att hon var skyldig att stoppa mig. Sådana jobb var liksom inte för oss. De gånger jag gjorde prao var det förfärligt, jag kände mig rädd, som en hunsad hund.
Just det kulturella och intellektuella kapitalet – att kunna ta för sig av samhället, känna rätten att bilda sig och förstå sammanhang, tycker Lena Andersson är en stor klasskillnad idag, vid sidan av det materiella.
– Det är fruktansvärt orättvist. Och klyftorna förstärks hela tiden i takt med att allt fler får bättre resurser, säger hon bestämt.
Valde bort barn
I sina kolumner skriver Lena Andersson om de här frågorna, och om ateism, svenskhet, olika samhällsförändringar och mycket annat. Men allra flest reaktioner har hon fått när hon ilsknade till på det hårda sociala trycket att skaffa barn.
Själv har hon valt att inte bli mamma.
– Det har alltid varit relativt självklart för mig att inte ha barn, jag har inte kunnat se mig själv som förälder. Jag har bara velat fortsätta det liv jag lever, och inte velat riskera att inte kunna frilansa och leva osäkert. Kanske går mitt beslut djupare existentiellt också – jag har valt att leva mitt liv så att det inte blivit läge.
Brukar du få försvara beslutet att inte ha barn?
– Nej, snarare är det nog så att folk inte frågar våga fråga om det. Det är lite tabu.
