”Jag väntade på en mystisk figur”
Depressionen inspirerade Lev Grossman till bästsäljaren ”Magikerna”
FÖRFATTARPORTRÄTTET. Lev Grossman var nördig, olycklig och hade femton år då han mest ville komma till Narnia.
Vändpunkten blev bästsäljaren ”Magikerna” som översatts till 22 språk.
Som tonåring och ung vuxen frossade amerikanen Lev Grossman i fantasyböcker och drömde om att resa till en annan värld. På sätt och vis har han gjort det – hans depression är över, han är lyckligt omgift och har skrivit en dundersuccé.
Jag träffade denne sympatiske och lättpratade man när han var i Sverige nyligen, i samband med att boken kommer på svenska.
– Jag började skriva ”Magikerna” när jag var deprimerad efter en skilsmässa. Storyn tog över mitt liv och jag mådde allt bättre. Men idén till boken var så konstig att jag oroade mig över att inte få den utgiven, berättar han.
Harry Potter med hångel
”Magikerna” är en sorts Harry Potter för vuxna. Huvudpersonen Quentin är sjutton år. Han är överintelligent, men osäker och olyckligt kär. Allt förändras när han hamnar på ett hemligt, magiskt universitet.
Skillnaden är att Grossman vänder sig till en vuxnare publik – det handlar om ungdomar, de ägnar sig åt alkohol och hångel snarare än tävlingar med kvast.
Här finns ingredienser av CS Lewis Narniaböcker, JK Rowlings Harry Potterserie och andra böcker. Är du en litterär tjuv?
– Det är alla författare! Shakespeare uppfann inte Hamlet. Jag gillar att vara tydlig i att jag har en dialog med andra böcker.
Vid en kort pratstund framstår Lev Grossman som okomplicerad och skämtsam, en nöjd person. Det är svårt att tänka sig att han varit så vilsen och missnöjd.
Ingen försökte hjälpa
– Åren som ung fram till efter 30 var hemska. Jag hittade inte rätt i livet. Liksom Quentin i boken tyckte jag att världen var grå och trist och jag hade svårt att få vänner. Jag väntade på att det skulle dyka upp någon mystisk figur och ge mig viktiga uppdrag, som sker i böckernas värld. Jag kunde inte njuta av livet.
Lev Grossman blir allvarlig när han berättar att ingen egentligen försökte hjälpa honom under åren då han var deprimerad.
– Man pratade inte om sådant. Många år gick förlorade för mig innan jag gick till en läkare och fick terapi och medicin. Jag vill vara öppen med det, eftersom det kanske kan peppa någon annan att söka hjälp.
– Det är dessutom mycket lättare att skriva när jag är glad - det är bara en romantisk idé att ångest är bra för att skapa. När man mår riktigt dåligt är man ju inte intresserad av speciellt mycket.
Föräldrarna tog honom inte seriöst
Lev Grossman har litteraturen med modersmjölken. Båda hans föräldrar är professorer i engelska och författare, pappan skriver poesi och mamman romaner. Det medförde också press – och dessutom stod inte fantasygenren högt i kurs hemma.
– Jag fick en fin utbildning tack vare dem. Men det var inte lätt att hitta sin egen röst i skrivandet när jag hela tiden hörde andras röster. När jag vid nitton års ålder sa att jag ville bli författare tog de det inte seriöst, det blev mer en klapp på huvudet. I dag är de glada att jag kan försörja mig, men jag tror inte att pappa har läst ”Magikerna”.
