Checklista över borgerlig kultur
Carl Rudbeck är hetare än någonsin.
Inte bara tinades hans 15 år gamla ”Rambo eller Rimbaud”-debatt upp när frågan om ”högt och lågt” nyligen skulle ältas. Han har dessutom skrivit en pamflett åt tankesmedjan Timbro om borgerlig kultursyn ( Kulturförvandling observerad – om borgerlig kultursyn i dagens kulturklimat, Timbro).
Det, om något, är superhett.
Många är vi som undrat vilka tankar om kultur som egentligen smids där inne vid den nyliberala ässjan. Och det visar sig att när hans gamla vapenbröder fortfarande känner tvånget att välja mellan First Blood eller Den berusade båten så har Rudbeck gått vidare och tycker numera att tv är lika bra som romaner. Sopranos tävlar mot Buddenbroks och John Grisham är en bättre författare än John Updike i Rudbecks värld.
Hyfsat trendkänsligt för att vara Carl Rudbeck får man väl säga, även om tv-dramat börjar framstå som vår tids Rimbaud, snart utkonkurrerat av realitydramat, dataspeldramat och tre minuters-dramat på nätet.
Självklart frågar sig Rudbeck vart de intellektuella tog vägen. Jag vet inte vad man ska kalla de där som med jämna mellanrum efterlyser fler intellektuella. Intellektuellofiler, kanske? Intellektuella kan de ju knappast vara, eftersom de menar att såna inte existerar längre.
Men Rudbeck har faktiskt en poäng. Kulturradikalismen är på utdöende. Politiskt engagerad kultur produceras i dag snarare av Hollywoodliberaler, ståuppkomiker och serietecknare än författare – det finns ett tomrum att fylla.
Och kanske är det just det hålet Rudbeck vill trycka in sig i. Hans egentliga syfte är nämligen inte att reda ut vilket tv-program som innehåller flest moderata värderingar, utan att lägga fram ett ”borgerligt radikalt” förslag: Lägg ner kulturpolitiken och ge alla medborgare en ”kulturvoucher” i stället! Om man inte vill konsumera kultur kan man sälja sin check till någon som vill det.
Det är väl ärligt talat så där lagom radikalt. Förslaget ingår i en segdragen kampanj mot regeringen från högerflanken och förespråkas inte bara av Timbro utan även av stiftelsen Den Nya Välfärden.
Och problemet med ”radikala” kulturpolitiska förslag är ju ironiskt nog alltid den sinnessjuka snårskog av byråkrati de leder till: Ska Rudbecks check ersätta folkbiblioteken? Får man använda den på Pressbyrån när man köper Fronesis? Kommer man in på Emmabodafestivalen? Varför får inte alla bara Rikskuponger i stället?
Det är rörande att Rudbeck i alla fall ser sig själv som radikal. Mitt i bankkrisens kaos framstår hans trosvissa nyliberalism som den mest konservativa hållning man kan tänka sig.
