Tidöavtalet är lika naivt som Noréns samarbete
Sverigedemokraterna har också erbjudit nazister en scen
Hur kunde Lars Norén vara så naiv att han upplät landets teaterscener till aktiva nazister för att iscensätta sig själva och sin ideologi?
Det är den centrala frågan i diskussionerna kring den uppmärksammade och hyllade tv-serien ”Smärtpunkten”. ”En blottad naivitet inför konstens kraft”, skriver Expressen. ”En perfekt storm av konstnärliga pretentioner, genikult, hybris, naivitet, missriktad humanitet och noll markkontakt, i världens mest godtrogna land”, sammanfattar Aftonbladet.
Det är inte svårt att hålla med. Naiviteten lyser igenom Noréns projekt. En betydligt intressantare fråga är snarare hur denna tragedi, med bankrån och mord som slutscen, över huvud taget kunde ske.
Svaret står att finna några år före pjäsens tillkomst; i det tidiga 1990-talet. Den politiska och ekonomiska oron efter Berlinmurens fall, Sovjetunionens sammanbrott, det blodiga inbördeskriget i forna Jugoslavien och dess flyktingströmmar utgjorde grogrunden för en ny radikal, nationell högerextrem rörelse. Det rasistiska våldet exploderade. I Tyskland, såväl som i Sverige, attackerades flyktingförläggningar. Nya partier växte sig starka. Sverigedemokraterna, då ledda av en flerfaldigt brottsdömd nazist från Nordiska rikspartiet marscherade på landets gator vrålande slagord som ”Judesvin” och ”Lasermannen skjut för att döda!”
Men denna nationella rörelse splittrades snart. Organisationen Vitt ariskt motstånd, VAM, förkastade den ”parlamentariska rasism” som de menade att Sverigedemokraterna representerade. I stället uppmanade de till väpnad kamp under mottot: ”Vit revolution utan pardon!”
Denna kontext präglade också pjäsen ”7:3”. Tony Olsson radikaliserades genom sina nära kontakter med VAM på samma sätt som sin scenkamrat Mats Nilsson, den motorcykelälskande smålänning som i tv-pjäsen kallas Ola Svensson. Tillsammans grundade de en egen militant gruppering: den Nationella republikanska armén.
Det var denna värld som Jimmie Åkesson anslöt sig till senhösten 1994. Han valde visserligen den ”parlamentariska rasismen” i form av Sverigedemokraterna, men trots åsiktsskillnaderna förblev de personliga och ideologiska banden med den militanta grenen starka. Sverigedemokraternas ungdomsförbund, där Åkesson snabbt kom att spela en huvudroll, leddes exempelvis då av Robert Vesterlund. Parallellt med detta uppdrag var han också aktiv i Stockholms unga nationalsocialister, bland annat med ansvar för den VAM närstående militanta tidskriften Info-14.
Det var inte bara Jimmie Åkesson som världsvant rörde sig i denna miljö. Det finns också direkta, personliga band till Noréns pjäs. Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas chefsideolog, ingick länge i ett gäng skinheads i Växjötrakten där Mats Nilsson var en av de informella ledarna. I Ben Teitelbaums bok ”Lions of the north” berättar Karlsson, inte utan stolthet, hur Noréns senare skådespelare blev något av hans politiske mentor, som bland annat gav honom hans första exemplar av Hitlers ”Mein Kampf”.
I takt med de senaste årens framgångar har partiledningen snarare radikaliserats
”Det som förenade alla var att vi hade bomberjackor, kanske med en svensk flagga på”, förklarade Karlsson som själv brukade bära omkring sitt noga lästa exemplar av den tyske Führerns bok i sin bomberjackas innerficka.
Enligt Karlssons redogörelse splittrades hans skinheadsgäng på samma sätt som den svenska nationella högern; i en ”Ultima Thule”-falang och en mer militant del. Skillnaderna handlade mer om medlen, snarare än målet; ett Sverige för svenskarna. Eftersom Karlsson envist höll fast vid idén kring ”kulturell nationalism”, i stället för att välja nationalsocialismens militanta ideologi, bröt Mats Nilsson kontakten med sin lärjunge som han besviket avfärdade som en ”köttbulle-patriot”.
Sverigedemokraternas nära kopplingar till nazismen slutar inte med det faktum att ”en betydande del av grundargenerationen hade sin bakgrund inom nazistiska, rasistiska eller odemokratiska sammanhang”, för att citera partiets egen vitbok.
Hösten 1998, samtidigt som repetitionerna av pjäsen ”7:3” gick in i ett avgörande skede, engagerade Sverigedemokraterna den tidigare SS-officeren Franz Schönhuber som huvudtalare till partiets valfinal i Järfälla. I den partistyrelse som bjöd in honom ingick både Jimmie Åkesson och Björn Söder. Schönhuber som under kriget dekorerats med Järnkorset, den tyska naziregimens kanske mest prestigefyllda orden, var då aktiv inom det högerextrema DVU, Die Deutsche Volksunion. Partiet slogs senare ihop med Nationaldemokratische Partei Deutschlands, NPD, allmänt betraktat som den ideologiska arvtagaren till Adolf Hitlers nazistparti.
Lars Norén var alltså inte ensam om att erbjuda aktiva nazister en scen i Sverige. Men medan teaterprojektet ”7:3” tog avstånd från sina skådespelares nazism, även om många menade att detta inte var tillräckligt, bjöd Åkesson och Söder in Schönhuber av en enda anledning: han var en av Europas ledande nynazister.
I dag har Mats Nilsson för länge sedan lämnat nazismen. I Elisabeth Åsbrinks utmärkta bok ”Smärtpunkten”, som tv-serien baseras på, beskriver han sin dåvarande övertygelse som ”idiotier” av en ”dumskalle”.
Även dagens Sverigedemokrater tar i dag avstånd från nazismen, men det betyder inte att de anslutit sig till det som brukar kallas den liberala demokratin. Tvärtom. ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det!” mässar Åkesson som ett eko av partiets förebilder; Trump och Orbán.
I takt med de senaste årens framgångar har partiledningen snarare radikaliserats.
Chefsideologen Karlsson har återvänt till sin tidigare mentors militanta språkbruk. Karlsson talar regelbundet i termer av en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” och en politisk värld där det enbart finns två möjligheter; ”seger eller död!”
Det är kanske inte så förvånade att Sveriges traditionella, demokratiska partier länge höll sig på armlängds avstånd. Så sent som inför valet 2018 lovade Ulf Kristersson författaren och Förintelseöverlevaren Hédi Fried att ”aldrig gå med på något samröre med SD”. Mindre än ett och ett halvt år senare satt han i direkta överläggningar med Åkesson.
Vissa scener ur tv-serien, som när Mats Nilsson och Tony Olsson bjuds på övernattning och fest i producenten Isa Stenbergs ståtliga lägenhet, är närmast plågsamma att titta på. En ny smärtpunkt infinner sig när man tänker på parallellerna till de borgerliga politiker som några decennier senare, under intag av stora mängder whisky, förhandlade med företrädare för Sverigedemokraterna på Tidö slott.
Följdfrågan är oundviklig.
Vem är egentligen mest naiv? Den regissör och producent som, i samarbete med Kriminalvården, fattar det katastrofala beslutet att erbjuda några tungt kriminellt belastade nazister en plattform på landets teaterscener? Eller de borgerliga partiledare som ger ett uttalat antiliberalt parti, grundat av samma sorts nazister, tillgång till konungariket Sveriges helt avgörande politiska scen; regeringsarbetet.
