Det är vi i EU som låter massmordet fortgå
Med en annan politik skulle inte hundratals drunkna i Medelhavet
Jag kan inte sluta tänka på den sjunkande båten utanför Greklands kust.
På ett grynigt flygfoto syns passagerarna. Längst upp på däck står några och blickar framåt. Vissa tycks vinka mot kusten. Längre ner sitter betydligt fler, så tätt ihoppressade att allt de kan se är ryggarna framför sig.
Det här är den sista bilden där alla är vid liv.
Enligt rapporter befann sig runt 750 personer på båten, som var på väg mot Europa. 104 personer räddades, 78 har konstaterats döda. Resten är fortfarande försvunna och förmodas ha drunknat.
Redan innan dödstalet fastställts hade Greklands tillförordnade premiärminister Ioannis Sarmas hunnit lägga skulden på ”smugglarna som exploaterar mänsklig olycka”. Då hade det gått knappt en vecka sedan EU:s medlemsländer klubbade ytterligare affärsmöjligheter för smugglarna. Under Sveriges EU-ordförandeskap har man slutit en ny migrationspakt, som bland annat innebär att flyktvägarna för migranter kommer bli längre och farligare.
Jag stirrar på flygfotot. Kustbevakningen hävdar att de gjorde sitt bästa, men att båten välte när människorna ombord fick panik och rörde sig åt samma håll. Överlevare och aktivister vittnar om någonting annat: redan femton timmar innan båten sjönk hade människorna försökt få tag i hjälp. Nu kvarstår frågan om det var kustbevakningen som fick båten att kantra, när de slängde över rep mot båten.
I själva verket kan skuldfrågan sägas vara avgjord långt tidigare. Ingen hade någonsin behövt sätta sig i båten från första början, om det hade funnits en politisk vilja att hålla dem vid liv. De hade kunnat sätta sig på ett flygplan och anlända i säkerhet. Men människor med namn och beslutandemakt, familjer, egna barn, hem att återvända till på adresser långt bort från hamnarna i norra och mittersta Europa, har bestämt sig för att låta massmordet fortgå.
Jag försöker uttyda fler detaljer på flygfotot, men det är alldeles för suddigt för att konstatera någonting annat än att människorna där fortfarande var vid liv. Nu är de flesta döda och politikerna gör allt i sin makt för att vi ska bli avtrubbade inför detta faktum. Så påminns jag plötsligt om anständigheten; på Atens gator har folk gått ut på gatorna för att protestera mot det europeiska gränsprojektet.
Och sedan fastnar jag vid en bild som borde vara omöjlig.
Den visar en pojke, Fedi. Han är arton år och befann sig på den sjunkande båten. I Grekland återser han sin bror Mohammad, som rest dit för att leta efter honom.
I överlevarens ansikte syns spåren av katastrofen. Han har skrapsår och gråter. Mohammad vill inte släppa sin bror. Han tar tag i det märkta ansiktet och kysser honom på pannan, som en påminnelse.
Han lever.
