Kultur

Konst får kränka äldre – men den måste inte

Den offentliga konsten kan demokratiseras mer för det är lätt att se döden i ett stycke sten

Av: 

Ulrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Marja-Leena Sillanpääs ”Farkost Himmelsfärd”.

Foto: stillbild från svt

KULTUR

”Vi vet ju vart vi ska nånstans, men man vill kanske inte se det”. Intill ett seniorboende i Finnboda utanför Stockholm har en HSB-förening köpt in och installerat Marja-Leena Sillanpääs konstverk ”Farkost Himmelsfärd”, en klassisk stensockel.

Om det inte föreställer en kista förstås, vilket de boende tolkar konstverket som. Och det förstår jag att de gör, även om en kista ser lite annorlunda ut så associerar de flesta en rektangulär form i sten åtminstone till kyrkogård, och därmed till döden.


Konst som placeras i offentliga, eller som här i semi-offentliga, rum möts ofta av kritik eller oförstående kommentarer. Det går inte, som med andra konstformer, att välja om man vill ta del av det eller inte. Konsten är en del av hela vår miljö på ett sätt som litteratur eller film i princip aldrig är, och teater bara undantagsvis.

Det ställer höga krav. Konstverk bör i så fall vara tydliga och kanske rentav ganska endimensionella. Men vem vill skapa sådana konstverk? Som bara blir enkel dekoration?

Det kan vara värt att påminna om de senaste årens bildstrider, till exempel det verk som gav upphov till beteckningen ”menskonst” – Liv Strömquists teckningar som visades i Slussens t-bana 2017–19. Skulle de tas ner för att vissa tog anstöt? Givetvis inte. Det var fråga om verk som de allra flesta såg ett par minuter. Man kunde bli glad, arg, uppspelt eller sur. Verket var på grund av sin placering flyktigt som en film.


Frågan om människan i staden, medborgaren, ska kunna kräva att konstverk som är misshagliga tas bort, likt de sydstatsgeneraler eller slavägare som i andra länder störtats under senare år, innehåller ett flertal faktorer som måste vägas mot varandra. Monument som dessa är verk som lyfter en person eller en händelse, som talar om hur vi alla ska uppfatta vår historia. Att städer och städers konstnärliga uttryck är i ständig förändring är därför en sak, att nya verk placeras klumpigt en annan.

En samtida väg att gå är att antingen informera eller, framför allt, involvera de närmast berörda. Statens konstråd har vid det här laget lång och positiv erfarenhet av den senare metoden, så varför de ansvariga i Finnboda inte kunnat arbeta på det sättet är en gåta. Tanken slår mig att äldre människor alltför ofta behandlas som barn, och inte förutsätts kunna ha mogna synpunkter på sin närmiljö.

Ingen skugga bör falla på Marja-Leena Sillanpää. Hennes konstverk är tänkt för att användas, för vila, för att kanske ligga på och se himlen, vara närvarande i nuet. En farkost för drömmar. Så visst skulle den kunna passa där den är, såväl som något. Egentligen.


Men till alla konstformers särart hör att de inte enkelt kan ”förklaras” – alla har sin egen tolkning ändå. De boende är i sin fulla rätt att associera som de gör. Särskilt detta år när döden kommit oss alla närmare. Förhoppningsvis kan debaclet i Finnboda leda till att metoderna för den offentliga konstens tillkomst kan demokratiseras ytterligare.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i vår – Prova BookBeat gratis i 2 veckor!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

1 maj: ”Kriga 365 dagar om året”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Konst

Liv Strömquist

HSB