Hoppas pr-folket är lika frånvarande som Gud
Frederiks knöliga valspråk framstår åtminstone som genuint
Det var en nordiskt avskalad ceremoni i Köpenhamn i går, när drottning Margrethe II lämnade över tronen till sin son, Frederik X. Med en ”billig bläckpenna”, som Jyllands-Posten skrev, satte hon sin signatur på ett papper som gjorde henne till kunglig imperfekt och honom till presens.
Från balkongen på Christiansborgs slott – där folketinget huserar – läste den pinfärska kungen upp sitt valspråk: ”Förbunden, förpliktigad, för kungariket Danmark”. I Danmark noterades det att Gud för första gången på länge var utelämnad i valspråket. Faktum är att man får gå tillbaka till revolutionsåret 1848 och kung Frederik VII:s ”Folkets kärlek, min styrka”, för att hitta ett där Gud inte nämns. (Drottning Margerethe hade ”Guds hjälp, folkets kärlek, Danmarks styrka”.)
En ledare i Kristelig dagblad kallade Guds frånvaro i den nya kungens valspråk för ”oroväckande” medan en biskop i danska statskyrkan kallade det för ”genialt”.
Men oavsett Gud – ”Förbunden, förpliktigad, för kungariket Danmark” ligger inte särskilt bra i munnen, vare sig den är dansk eller svensk. Det har liksom ingen bra rytm. Särskilt ordet ”förpliktigad” är knöligt, …plik-ti-gad är en verbal snubbeltråd.
Ändå är jag motvilligt imponerad. Om man nu måste leva med den blodsmystik monarkin vilar på så är ”förbunden” ett ord som väl beskriver den (tänkta) ömsesidiga relationen mellan kungen och folket. Och ”förpliktigad” – även om man åtminstone på svenska anar en ton av tvång i det så är det priset en kunglig får betala, och den nya kungen visar att han vet det.
Men bäst av allt: just eftersom det är lite knöligt kan hoppas på frånvaron inte bara av Gud utan också av retorikexperter och pr-proffs. Alltså jag fattar att de finns där och att valspråket inte drogs ur en hatt i lördags, men det lite kantiga, orytmiska gör att det låter om inte genialt så i alla fall genuint. Och den som har sin egen röst står stadigare där andra hade snavat.
