Poet på krigsstigen
Jenny Högström om Aase Bergs attack mot stridspittar, våldsverkare och spritstinna män
Det är en händelse som ser ut som en tanke: från det att bilden av Aase Bergs diktsamling Hackers postas av en bekant på ett socialt medium nära dig dröjer det inte länge förrän den blivit anmäld och borttagen.
Ulf Malmgrens målning Kvinnorörelse, av en naken kvinna med formerna hos en Venus från Willendorf mot en bjärt grön bakgrund, bryter mot företagets sedlighetsföreskrifter så det står härliga till. Nakna bröst! Blottad blygd! Vänligen cirkulera! Och då har de ändå inte läst den illande röda texten som löper i versaler vertikalt längs med bokryggen: ”DET HÄR ÄR ETT HOT.”
För med denna sin sjunde diktsamling är Aase Berg på krigsstigen. Den som läst hennes kritik de senaste åren är knappast förvånad. Eller: har hon ens någonsin, sedan diktdebuten Hos rådjur 1997, skrivit om en värld som inte är våldsam, organisk och mörk, en värld betingad av naturen, och mer specifikt av kvinnokroppen. Det skulle vara i diktsamlingen Uppland då, möjligtvis.
Men nu kommer ett angrepp på bred front: samtidigt publicerar tidskriften 10tal ett utdrag ur Bergs kommande roman Kvinnofällan, som jag fattar som en systerbok till Hackers, där hon utvecklar begreppen. Och i tv förklarar författaren sitt poetiska projekt: att fucka upp befintliga system inifrån. Att bryta patriarkatet.
Det är civilisationskritik och revolt i ett. Och det är definitivt en mer konfrontativ metod än den masochism hon hittar hos exempelvis förebilden Rut Hillarp – att finna frihet i fångenskapen. En annars väl beprövad kvinnlig överlevnadsstrategi.
Aase Berg anger både ton och tema redan på Hackers första sida, där hon samlar sin flock: ”Vi är kvinnofällan. Vi är värdinnedjuret”. Men också ”We are Anonymous. // We are Legion.” I förra diktsamlingen, Liknöjd fauna, var det förresten hönorna som körde den där kollektiva flippade kören.
En annan bergsk bekant är värddjuret, som rymmer det genomgående temat parasit, virus, hacker, här korsat med värdinnan – en kvinna vars existens traditionellt sett går ut på att behaga andra och hålla sig i bakgrunden och en hållning främmande från allt jag förknippar med Aase Berg.
Även Aase Bergs diktvi har fått nog. Värdinnans dukade bord ”dukar under av sin egen tyngd” redan på sidan nio, och blir i stället ett ”tabula rasa”, en plats att börja om på.
Och författarens eget namn har (i munnen, i en vokalförskjutning) förvandlats till ett isberg. Aase Berg har blivit Ice Berg: hotet är massivt.
Så oerhört passande då att Berg har så ypperligt hämndlystna vapendragare som Glenn Close, den kaninkokande stalkern i Farlig förbindelse, eller Valerie Solanas. De var kvinnor som tog sitt öde i egna händer. Med sitt Society for Cutting Up Men siktade Solanas mot en framtid i kvinnornas och kärlekens tecken – som bekant efter en del utrensingar av manssläktet.
Men Berg, som alltså klipper in Solanas i dikten, tar också cut up-metoden mer bokstavligt, och klipper här så att säga i manligheten som sådan: det är Motormännen med sina snabba fordon, eller feta och spritstinna män, det är stridspittar och våldsutövare, det är emblematiska sadister som Wolfgang Prikopil. Hans mångåriga fånge Natascha Kampusch får också komma till tals.
”Överta mannens våld, man // kan queera det” låter det på slutet. Eller när dikten gör detsamma: ”Gallren omvässas // till tandat sköte”.
Ja, Aase Bergs dikt vill så här mycket. Den ställer stad mot land, civilisation mot djur och natur, kvinnor mot män, offer mot förövare, frihet mot fångenskap. Men framför allt ställer den begreppen på ända. Omvandlar dem inifrån.
Det låter pang på – men det är också mycket subtilt.
Jag är inte överdrivet svag för just hackersmotivet, men i sina surrealistiska språkfissioner av mytologi, naturvetenskap och politik, lyckas Aase Berg skriva dikt som är både vacker, vass och oupphörligt intressant.
