Punschputtrigt trams om Södermalmskidsen
Bengt Ohlsson vill flirta med den libtard-föraktande nyhögern
Ännu en dag i medelmåttornas guldålder. Den här gången har Dagens Nyheters kåsör Bengt Ohlsson analyserat ”kidsen”.
Scenen: fredagskväll på Södermalm i Stockholm. ”Någonting är på gång”, anar skribenten. Tonåringar i lösa kläder hälsar ”hiphoppigt” på varandra. Det sistnämnda skulle förvisso kunna bero på att tre av Sveriges mest betydande streetwearbutiker ligger inom 300 meters radie, men nej. I stället förstår Benke att barnen har kommit för att hedra årsdagen för mordet på rapparen Einár, trots att de tuggar överklassdialekt och går i dansklass.
Därefter vecklas analysen ut: ”Kidsen vill bara vara i närheten av det farliga, känna sig kittlande slummiga”, skriver Bengt. Han drömmer om hur deras föräldrar fredagshänger hemma i dyra söderlägenheter, klunkar rödpang, glor på Snabba cash och ”mysryser åt kameraåkningar över iskalla norrortstorg”. Men Ohlsson, själv boende i en bostadsrätt runt knuten, har däremot sett verkligheten.
Det är ett arsle att publiceras, eftersom det oftast är liktydigt med att komma till korta offentligt. Gång på gång dokumenteras ens stillasittande fantasi och arma världsbild till allmän beskådan. Därför borde jag nog skippa gnället, denna örtiotolfte gång som Bengt Ohlsson tecknar det förljugna Södermalm. Men jag har två invändningar av principiell art.
Dels är jag fett trött på textförfattare som inte pallar jobba fram något mer färdigt och beständigt än vad de sett på nån jävla promenad. Dels förväntar jag mig att vuxna som skriver för en stor publik vill vara tydliga med sitt ärende. Minns Dogges goda uppmaning i 1994 års Salsakungen: ”Sluta snacka skit och säg som det är”.
Den aktuella texten staplar i stället sarkasmer ovanpå varandra, som förstås kvickt dras tillbaka. Den som mest längtar det farliga är uppenbart just skribenten – men inte för mycket, inte så att det på allvar bränns, inte så att tungan lämnar kinden, inte så att godhetssignalerandet gentemot den libtard-föraktande nyhögern blir för uppenbart.
Skriftställare som stämplar sina egna poänger som ”lättköpta” – vilket Bengt Ohlsson förstås gör – genar effektivt undan samtliga kontrollfrågor. Som i det här fallet: Är det verkligen bara folk från orten som får kolla på underhållningsvåld? Vilken musik borde kidsen lyssna på i stället? Och hur fan vet du vad ungarnas föräldrar tjänar?
Sådana invändningar faller platt till marken. Kom igen, Budget-Norén vill ju bara retas lite. Bakom orden finns bara tomt och punschputtrigt skitprat, stämplat med DN:s sigill.
