Förvaret
Dikt av Kristian Lundberg
Migrationsverket skriver att du måste ha ett namn,
en ålder eller en hemstad, du måste ha en angiven
ort och plats som du har lämnat och förnekat, en dialekt som
går att identifiera och spåra, du måste sort eras in, vägas, mätas
Du är nu ett ingenting som måste raderas, en kropp
där framtiden står på stand-by, det är som när man hastigt städar
undan ett rum och sedan för undan en kropp till en vit anonymiserad buss
på färd genom en kommande vår som aldrig kommer infrias
Det är inte en kropp av nåd och ljus som möter upp dig på andra
sidan smärtväggen, du är bara i ett tättomslutande mörker
Du sänds över gränsen,
tillbaka till ett stort ingenting
Och du är borta nu, en lampa lyser
i fönsterkarmen, jag tänder den för dig
Det kommer för alltid finnas ett växande hål genom
verkligheten stort nog för att rymma en kropp som inte ägde
ens sin egen frånvaro, en bortglömd zink-kista undanställd i ett
slags varulager för glömska, i en intervju säger Gränspolisen
i Skåne
att det inte finns några fredade zoner, ingen plats där du för en kort
stund kunde vara bara människa, det finns ingen skolgård, bibliotekssal, väntrum,
lekplats, ingen plats där du är fredad
Och vi vet bägge nu att det här tomrummet i dikten aldrig kommer
rymma en inställd avgång från Kastrup, Bromma och Landvetter
utan de snart döda
transporteras ut till ett väntande inhyrt flygplan,
människor, återbördade till en nationalitet, en politisk tillhörighet,
en sexualitet, en ålder, du är nu bara en fastkedjad kropp i en stol,
snart är ni bara ett brus, stigande, ett stigande brus,
skugga i skugga, du är bara borta,
som ett växande hål inom mig,
du är nu bortom mig, och det finns inga fredade zoner, ingen
gräns där man säger att en människa är okränkbar, ingen plats
där det går att resa sig upp och bara finnas till
