Tonårsmorsorna har nästan helt försvunnit
Födelsetalen sjunker – och ingen vet vad man ska göra åt det
Vad är motsatsen till en babyboom? Babybrist? För det är vad som råder i stora delar av världen. I Östasien är det tydligast. Det krävs ett snitt på 2,1 barn per kvinna för att upprätthålla en stabil befolkning (utan migration) – i Japan ligger den siffran på 1,3 och i Sydkorea på skräckinjagande 0,7. I Kina, som fram till 2015 formellt hade sin ettbarnspolitik, minskade förra året befolkningen för andra året i rad.
Även i Europa och Nordamerika faller födelsetalen. Antalet nyfödda i Sverige var förra året det lägsta på 20 år – och antal barn per kvinna är här nere på 1,5. Det är den lägsta siffran någonsin.
En slentrianförklaring till variationer i barnafödandet är ekonomin. Människor är rationella, när tiderna är dåliga föder de färre barn, när det vänder uppåt vågar man satsa. Det betyder att stater kan påverka nativiteten med olika stöd, som barnbidrag, betald ledighet, subventionerad barnomsorg.
Men det sambandet verkar om inte ha försvunnit så i alla fall försvagats. När Glenn Sandström, docent i historisk demografi i Umeå, i vintras kommenterade de låga svenska födelsetalen i SR sa han att sen 2010 har antalet svenskar mellan 25 och 44 år som inte vill ha barn alls fördubblats. Det berodde inte på svag ekonomi, utan på en mörk syn på framtiden; de trodde inte att ett barn som föds i dag kan få det lika bra som de själva har haft det.
I en intressant artikel om babybristen är The Economist inne på samma sak – det funkar dåligt att påverka barnafödandet med ekonomiska medel. Många länder försöker vända utvecklingen men det kostar massor utan att kurvan vänder. Medelklasskvinnor tar dagens stöd för givna men påverkas inte av ytterligare ekonomiska incitament, arbetarklasskvinnor påverkas på marginalen.
I botten ligger en genomgripande social och kulturell förändring då kvinnor har kontroll över sitt barnafödande och blir allt äldre då de får sitt första barn. Tonårsmorsorna har nästan helt försvunnit. Det gäller inte minst i Sverige – här är det nu fler som föder barn efter 45 än innan man fyllt 20.
Det vi ser i de vikande födelsekurvorna tycks vara en krock mellan individuella och nationella intressen
Grejen med de unga mammorna var att det var de som brukade få många barn, det är liksom deras oplanerade barn som nu fattas i befolkningspyramiden. I förhoppningen att hon som får sitt första barn tidigt ska föda minst ett extra, skriver The Economist, gör auktoritära stater nu riktade insatser mot unga. I Kina får nygifta par en klumpsumma – om bruden är under 25. I Ryssland ska kvinnor som får barn före 25 få skattelättnader och i Ungern gäller detsamma de som får barn före 30.
Det vi ser i de vikande födelsekurvorna tycks vara en krock mellan individuella och nationella intressen. Att själv få bestämma om och när man ska bli mamma är helt grundläggande för att en kvinna ska kunna leva ett fritt liv. Vidare är det statistiskt klokt att inte bli mamma för tidigt i livet, The Economist påpekar att för varje år en kvinna skjuter upp sitt barnafödande stiger hennes livsinkomst och hon får bättre hälsa.
Ett land med åldrande, krympande befolkning tappar snabbt fart när det gäller såväl välfärd som framsteg. Så vad ska man göra? En strategi anas i USA där aborträtten redan kraftigt beskurits och där Donald Trump, inte alls otroligt president nästa år, luftar idéer om begränsningar av preventivmedel. Rörelsen som bär honom är en lika obehaglig som ohelig allians mellan otyglad kapitalism och kristen extremism, ingendera känd för att värdesätta kvinnors rättigheter.
Alternativet är att se till att de där pessimisterna Glenn Sandström möter i sin forskning får fel, att klimatkrisen hanteras och att demokratin åter börjar vinna mark. För här blir annars inga barn gjorda.
