Nya ”Utvandrarna” går att ha och mista
… men att Peter Dalles julfilm fått kvalitetsstöd är en gåta
Med en budget på 110 miljoner kronor är Utvandrarna i regi av norske Erik Poppe en av svensk films största satsningar. Standardkritik mot projektet – varför ge sig i kast med något som redan överförts till vita duken så övertygande – blir lätt tröttsam. För Jan Troells diptyk om Karl-Oskar och Kristina är ett halvsekel gammal och viktigare: ska man avstå nyfilmatiseringar för att föregångarna är klassiker av högsta poetiska märke?
”Vi måste se på filmen som att tittaren varken läst, hört talas eller sett Mobergs böcker och Troells filmer”, säger SF Studios-producenten Fredrik Wikström Nicastro i Mustafa Cans sällsynt läsvärda reportage i Svenska Dagbladet (varför görs det inte flera sådana?). ”Kristina måste vara med i nästan varenda scen, alla sidohistorier (…) bort”, fortsätter producenten.
Om man läst Moberg eller sett Troell är risken större att man gillar den nya filmen mindre. För att sidospår, gestalter och inte minst nyanser försvunnit på vägen. Betoningen på en person och kameran som rör sig nära ger ett snävare universum, även om barnens ystra medverkan understryks.
Efter trevande förstaakter, först hemma i missväxtens Småland och sedan till sjöss, artar sig det hela till en uppgörelse i Minnesota mellan intoleranta och mer förbindliga, mellan ren sekt och det mer sekulära, mellan det onda och det goda.
Gustaf Skarsgårds Karl-Oskar håller sig på avstånd; trots filmens 148 minuter har han inte mycket material att jobba med. Sofia Helin som den konservativa prästfrun och Tove Lo som anpasslig sockenhora (som Monica Z gjorde hos Troell) framstår mer som karikatyrer med diametralt olika syn på kött och blod, än gestalter av kött och blod. Det är förenklingens narrativ som råder här, i polariseringens tidevarv.
I inspelningsreportaget berättar Wikström Nicastro – en ovanligt driven svensk filmproducent – öppenhjärtigt att en tidig version gett honom panik eftersom filmen inte tillät honom att känna och förstå Kristina. Lisa Carlehed sliter hårt med huvudpersonen, ofta framgångsrikt, men inte heller filmen som slutprodukt har förmågan att riktigt gripa tag, trots Terrence Malick-mässiga försök att skapa förhöjning.
Resultatet hade nog blivit mer arthouse med en svagare producent, konstaterar Wikström Nicastro, men också mindre konstnärligt med en mindre profilerad regissör än Poppe. Kompromissen känns ända ut i biosalongen.
En film som helt klart inte förtjänar Filminstitutets stöd är årets andra stora juldagspremiär. Ibland kritiseras den breda svenska filmen för att, olikt till exempel dansk och fransk film, sakna ett tilltal för vuxna. I sammanhanget är Peter Dalles senaste verk Tills solen går upp total ridå ner, en akt av tomhet, inte ens ett haveri (för det förutsätter väl en grund, något att stå på?).
Mikael Persbrandt spelar en milt resignerad man som julhandlar dyrt på NK till hustrun (Helen Sjöholm, som var så bra i tv-serien Thunder in my heart) men framför allt tröstar sig med gamla böcker. En dag kommer han över en riktig dyrgrip, så exklusiv att ingen kan tyda den, men så magisk att den bokstavligen leder honom in i ett fördärvligt drömspel med en nyss återfunnen ungdomskärlek (Vanna Rosenberg). Äventyren leder till vykortsvackra Mariefred, en annan gång till en paradisö där det snustorrt otrogna paret, mitt i allt gravallvar, stormar in på svarta hästar.
Här saknas i princip allt som en juldagsfilm kan behöva: fungerande drama, nerv, oförutsägbarhet, känsla för humor. Av denne Dalle, som ändå gett oss Lorry och Ogifta par: inte ett uns av samtidsvass skärpa, inte ens politisk inkorrekthet. Persbrandt gör en av sina minst inspirerade roller medan Rosenberg syns i några av de mest skrattretande äktenskapsscener svensk film förmått, då med äkta maken spelad av Dalle själv.
Hur gick det till? undrar man. Hann ingen läsa manus? Dalles förra film Lyrro – Ut & invandrarna från 2018 sågades av kritiker och nådde inte upp till det publikmål som säkrat SFI-pengar på förhand. Ändå lyckades regissören kort därpå växla upp valutan, från marknadsstöd till kvalitetsstöd, och det genom en nytillträdd filmkonsulent vars sista knäck före utnämningen var att klippa just Lyrro.
Nu svarade denne med att till samma regissör och samma producent bringa det allra finaste stödet. Nog för att många känner många i lilla filmsverige, men att SFI låter detta hända är en gåta. Konsekvensen är desto tydligare: så hålls mindre etablerade aspiranter fortsatt utanför systemet.
Nyfilmatiseringen av Utvandrarna kan man leva med – eller klara sig utan. Vad värre är: så länge Filminstitutet bygger sin verksamhet på slapphet, och också tillåter detta djupt destruktiva beteende, då kommer vi få fortsätta vänta på filmer för vuxna.
