Mensverk på hög nivå
Kvinnors underlivsvätskor tema i tidskriften Hjärnstorm
TIDSKRIFT Gustave Flaubert, författaren till klassikern Madame Bovary, ska ha sagt att samtida litteratur drunknar i kvinnors mens. Det var i mitten av 1800-talet. I Sverige 2014 är det inte bara en metaforisk sanning: livmodersblod tycks ha pepprat hela kulturåret. Senaste tillskottet i mensandet är tidskriften Hjärnstorm (nr 120–121), med tema mens.
Det skulle lätt kunna bli banalt, men Hjärnstorm väjer undan för Genus A-kurs-diket. De som läser Hjärnstorm har redan koll på sin grundläggande Freud och Butler. Även om välbekanta resonemang om kvinnokroppens vätskor som representanter för natur, kropp, smuts och äckel dyker upp rör de sig mot fördjupning och tankarna tas ett steg längre än det uppenbara.
Frida Klingberg skriver tankeväckande om mensvärkens implikationer och subversiva potential. Hon föreslår mensvärksmetoden – att erkänna kroppens existens och protestera mot effektivitetssamhällets krav på den problemfria kroppen. Agnes Mohlin undersöker kroppens läckage och dess länk mot världen omkring, samt frågar sig om hela patriarkatet vilar på en livmodersavundsjuka. Andreas Gedin gör en intressant karnevalisk läsning av Niki de Saint Phalles kultförklarade verk Hon, en katedral (1966) en enorm kvinnokropp som Moderna museet-besökarna kunde vandra in i. Vi introduceras också för mensmagin – metoder inspirerade av regissören Jodorowskys psykomagi, samt bjuds på mensiga dikter av Daniel Boyacioglu och Iman Mohammed.
Hela numret balanserar skickligt mitt emellan det begripliga och det utmanande. Jag drunknar gärna i litteraturmens, om det ser ut såhär!
