”Aida” utan elefanter och kitsch
Medveten avskalad estetik och ung lovande solist i titelrollen
När man på Malmö opera bad Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller stå för den nya uppsättningen av Verdis Aida innebar det naturligtvis en klar signal: Den här gången vill vi inte ha någon Egypten-kitsch, inga minipyramider eller sfinx-huvuden av papier-maché och än mindre några elefanter, vare sig virtuella eller reella.
Och så blev det. Bente Lykke Møllers scenografi består av enbart ett antal gigantiska grafitgrå kolonner, som innesluter en stor tom golvyta. Detta hotfulla, slutna rum får tjäna både som triumfplats, Nil-strand och gravkammare. Nästan ingen rekvisita förekommer, och männen är klädda i grå kostym, vit skjorta och slips, kvinnorna i diskret färgade klänningar.
Det är inte första gången någon försöker fly undan den bedrövliga kitsch-traditionen i Aida-uppsättningar, men sällan har det väl gjorts så välgörande radikalt och med så mycken estetisk medvetenhet som här. Det erinrar om hur Wieland Wagner, när han satte upp Wagners operor på femtiotalet gjorde rent hus med alla gamla vanföreställningar om sin farfars verk.
Holm vågar lämna ut människorna på scenen åt sig själva, och sedan låta musiken tala sitt intensiva språk. Och Verdi står här på höjden av sin unika förmåga att pejla människosjälen med musikaliska medel. När vi slipper allt onödigt utanverk framstår detta så mycket tydligare. Särskilt en scen blir oerhört stark, den när Amneris ensam tvingas lyssna till hur Radamès utom synhåll för både henne och publiken döms till döden som landsförrädare. Det brukar ofta leda till teatralt utspel, men Tuja Knihtilä med sin rika altstämma gestaltar storartat, men närmast inåtvänt, hur denna stolta kvinnas hela makt krackelerar, och hon förvandlas till en naket ömkansvärd och förtvivlad varelse. Det är fint av Holm att lyfta fram hennes slutord om frid, ”pace imploro”, som ett motto för hela verket.
Till titelrollen har man funnit en helt ung sydafrikansk sångerska, Kelebogile Besong, som sjunger med underbar lyster och lyft i sin sopran. Hon kunde dock ha fått lite bättre hjälp med att frigöra sin knutna gestik.
Mycket stabila insatser från de tre mer mörkröstade av herrarna, Fredrik Zetterström som Amonasro, Tarak Shtonda som översteprästen Ramfis och Reinhard Hagen som kungen. Däremot förlitar sig Lars Cleveman alltför mycket på kraften i sin tenor och denna så intagande Aida hade förtjänat en vokalt mer subtil Radamès.
Leif Segerstams insats i orkesterdiket är litet ojämn, ibland dalar spänningen oroväckande mycket.
Opera
» Aida av Verdi
Regi: Staffan Valdemar Holm
Scenografi: Bente Lykke Møller
I rollerna: Kelebogile Pearl Besong, Lars Cleveman, Tuija Knihtilä, Taras Shtonda m fl
Dirigent: Leif Segerstam
Malmö operakör och orkester
Scen: Malmö Opera
Speltid: 3 tim 15 min
