Jag varnas för att visa mig öppet som jude
Nu mullrar jorden, nu ökar antisemitismen igen
Jag ser pappas sorg i hans ögon. Jag hör hans röst, också den ledsen, när han säger till mig och min syster:
”Vänta inte för länge.”
Det kunde bara tolkas på ett sätt för oss barn till överlevande från Förintelsen.
Vänta inte för länge med att lämna om judehatet blir för starkt.
Pappa talade av erfarenhet.
Och nu sitter jag här och läser om en antisemitisk mobb som jagade judar sedan ett flygplan landat från Israel i den ryska republiken Dagestan.
En mobb som jagar judar. Det har vi läst om i historien så många gånger. De ryska kosackerna, nazisterna i 30-talets Tyskland, exemplen kan bli hur många som helst.
Judiska församlingen i Stockholm uppmanar oss medlemmar i att inte gå nära manifestationer för Palestina.
Vad skulle hända? Skulle jag också få en mobb efter mig? Jag är jude, jag visar det öppet med min Davidsstjärna i halsen. Och jag vägrar att ta av mig den också nu. Den är en viktig del av min identitet.
Det går fort nu. För en månad sedan hade ingen kunnat föreställa sig att jag som svensk jude inte bör vistas på vissa platser i min egen stad.
Vad allt detta handlar om är närmast en naturlag – i Sverige och en rad andra länder i Europa, USA och på andra platser. Nämligen att när det blir allvarliga strider mellan Israel och någon granne så slår den antisemitiska Richter-skalan till och indikerar att nu mullrar jorden, nu är den latenta antisemitismen på väg att blomma ut igen.
