Augustpriset går på repeat – år efter år
Det är inget fel på ”Jävla karlar” men jag glömmer den snabbt
Att ge Andrev Waldens ”Jävla karlar” årets Augustpris är ungefär som att ge ett stort designpris till bokhyllan Billy. Visst fyller den sin funktion och rent estetiskt är det inget fel på den. Men herregud så tråkigt. Det som är så särskilt irriterande med årets pris är att man nästan kan höra bokbranschens räknenissar stampa takten under bordet. ”Khemiris 'Systrarna' är visserligen bäst, men fuck it, den säljer ändå. Vilken är den näst bästa boken om ett utsatt barn med långa känslospröt?”
Det finns en tradition sedan slutet av 90-talet att dela ut Augustpriset till skildringar av trasiga barndomar som hemsöker den vuxne berättaren – låt oss kalla den myling-traditionen. Några av de bästa böckerna i genren är Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”, Torbjörn Flygts ”Underdog” och Tomas Bannerheds ”Korparna”. I mitten av 00-talet bidrog Augustpriset till att lyfta upp den samtida vågen av arbetarlitteratur genom dessa böcker, berättelser som skärskådade sprickorna i välfärdsstatens fasad. Men efter ett tag började det gå på repeat – vi kritiker visste på förhand vilken bok som skulle vinna.
”Jävla karlar” är just ett sådant val. Visst, det är inget fel på Waldens skildring av strålskadorna från en radioaktiv barndom med sju olika pappor på sju år. Inte heller lider boken av det problem som uppstår alltför ofta när hantverksskickliga krönikörer får för sig att de kan skriva romaner: ”Jävla karlar” består inte av skarpt skrivna scener taffligt ihopfogade. Utan den är en genomkomponerad berättelse och en oväntat mogen debut. På ett listigt sätt smyger Walden in pappornas våld i bakgrunden, tills man plötsligt inser att den ganska godmodiga berättelse man läser strålar kemiskt.
Dessutom är romanen fylld av stilistiskt godis. Som när berättarjaget jämför sina nya pappor med väder och växtvärk: ”Man väljer inte när de ska börja eller sluta, inte ens mammorna har något omedelbart inflytande över deras närvaro, de bara kommer och så får man klä sig rätt eller bita ihop. Det går ju alltid över.”
Samtidigt är det just denna originalitet i scenerna, dessa tjusiga detaljer på varje sida som gör att man blir lite matt. Man läser ”Jävla karlar”, tänker på den i 35 minuter efteråt och glömmer sedan bort den för evigt. Varför? ”There is a crack in everything – that's how the light gets in” som Leonard Cohen sjöng.
Vilken bok borde då ha belönats? Tja, varför inte dess absoluta motsats: ”Moral” av Lyra Ekström Lindbäck.
Den gestaltar en tafflig kärlekshistoria mellan en chef och hans anställda – en filosofiprofessor och doktorand – på en prosa som är så generisk att man nästan blir generad. Samtidigt pågår något helt annat under ytan: ett försök att ta autofiktionen och moralen till dess yttersta gränser. Som i slutet då Ekström Lindbäck kastar de fiktiva maskerna och skriver fram en scen när hon suger av sin handledare samtidigt som han talar i telefonen med sin fru om barnen. Får man verkligen visa upp människan i dess allra sämsta stunder på det här sättet, tänker jag chockerat när jag läser. Och inser i nästa stund att fällan har slagit igen.
”Moral” är en bok som kränger och sparkar inom läsaren på ett sätt som ”Jävla karlar” aldrig gör.
