Männen tar plats med våld, hat och rädslor
Andrev Walden får trivialiteter att glimra i ”Jävla karlar”
Publicerad 2023-08-15
Att journalisten Andrev Walden är en god stilist i kortare format visste vi redan. Som krönikör i Dagens Nyheter häller han ner vardagens gråsten i hatten och drar upp dem som rubiner.
Den självbiografiska romandebuten ”Jävla karlar” växer ut till ett eget språkligt universum, präglat av ett naivistiskt magiskt sken och en starkt litterär självkänsla. Han byter sömlöst mellan första och tredje person, kliver ur berättelsen för att kommentera, ger inblickar från framtidens efterforskningar och växlar tid och rum utan att det känns överdrivet konstruerat.
Vi följer pojken Andrevs uppväxt i kjolarna på sin kringflackande mamma, som städar sig runt landet, alltid fattig och ofta på flykt från de ofta våldsamma män som utgör berättelsens struktur: sju ”pappor” betas av på sju år.
De befinner sig i ”utkanten av systemet”, fjärran från det materiellt och emotionellt ombonade livet. Visst finns här plats för sjungande bilresor till Tyskland, frihetskänslor och systerskap, men det är en miljö som oavbrutet är farlig för kvinnor.
Våldet kulminerar med ett direkt mordförsök. Det är berättelsens kanske viktigaste händelse på så vis att pojken Andrev, i övrigt obrottsligt lojal med sin mamma, sviker henne i det avgörande ögonblicket.
Trots denna allt annat än konventionella uppväxt i en tid då 70-talets alternativkultur intressant nog kunde flyta ihop med den mindre skötsamma arbetarklassen är det en oväntat enkel berättelse om klassresa och manlighetsblivande som tar form.
Den inkluderar en viktig förebild i bästa kompisen lärarsonen och hans föräldrar, mytologisering av den försvunna biologiska pappan, ”pojkstreck” av typen djurplågeri och luftade däck, sommarjobb och fylla.
Förhållandet till männen – i stora stycken präglat av hat och rädsla – är inledningsvis centralt, men den egna sexualiteten växer sig starkare som tema i bokens senare kapitel då Andrev blir tonåring. Det är en konventionell skildring av undangömda porrtidningar, kyss-tävlingar och den olycksaliga kombinationen av en stark social press att ha sex och ett obefintligt självförtroende.
Här åskådliggörs en av vår kulturs stora tragedier, det förfrämligande mellan könen som reducerar oss till romantiska och sexuella objekt att åtrå på avstånd. Hänger det samman med våldet?
Walden antyder det. När Andrev planerar att klippa en hårlock från en okänd flicka på bussen funderar han själv på om det är första steget mot att begå mord.
Manlighetsresan fullbordas banalt nog med kombinationen av det första samlaget och den första anblicken av den biologiska pappan.
Det är lite förrädiskt hur Walden får både trivialiteter och vidrigheter att glimra. Inte minst ger täcknamnen på olika personer baserat på deras egenskaper boken en sagolik kvalitet. Litterärt är det förföriskt med en värld befolkad av Cyklopen, Ensamma mammans dotter, Tjuven, Lilla molnet och Växtmagikern. Misären döljs bakom magin.
Jämfört med uppväxtskildrare som Åsa Linderborg eller Patrik Lundberg, för att inte tala om Annie Ernaux och Édouard Louis, saknas en nivå av analys. Tidsandan prickas av med popband och posters, men Walden har inga ambitioner att berätta om samhällsutvecklingen.
Papporna porträtteras som tydliga typer, den auktoritära flummaren, den kontrollerande svartsjuke, och så vidare, men vi får inga nycklar till varför de beter sig som de gör.
I den meningen är det kattguld som glimrar i boken.
